Jag vill gärna göra ett försök att sammanfatta min upplevelse av de senaste två åren.

 

Först och främst vill jag ha sagt att jag har den största respekt för all sjukvårdspersonal som både före, under och efter det vi kallar "pandemin" slitigt, och sliter, som djur för att ge människor vård under långt ifrån acceptabla förhållanden.

Ni är hjältar och ni förtjänar långt mycket bättre förutsättningar att kunna utöva det livsviktiga yrke ni utbildat er till.

Nu till det psykologiskt långt mycket obehagligare i det som vi som befolkning utsatts för;

- Vi har blivit uppskrämda av en smitta med en påstådd dödlighet som visat sig vara både falsk och felaktig.

- Vi har fråntagits grundläggande rättigheter som vår självklara rörelsefrihet, mötesfrihet och vår religionsfrihet.

- Vi har med alla till buds stående medel - övertalning, mutor, fråntagna rättigheter, hot och utpressning - försökt förmås att ta en experimentell injektion som visat sig orsaka historiens hittills största mängd allvarliga biverkningar.

- Företag och livsverk har gått under till följd av dessa inskränkningar i lagstadgade fri - och rättigheter.

Ovanstående är dock ändå inte det värsta i det som drabbat oss.

Det värsta är den fråntagna mänskliga värdigheten.

Omänskligheten.

Vi är alla här på lika villkor inför livets skörhet och bräcklighet.

Vi ska alla dö en dag.

Detta faktum borde generera en ödmjukhet och en kärleksfull generositet i vårt förhållningssätt inför olika livsöden.

Detta faktum borde också bana väg för ett i grunden kärleksfullt förhållningssätt till våra medmänniskor, både i livet och inför det stundande dödsögonblicket.

I kölvattnet av skrämselpropagandan, de påtvingade restriktionerna och den polariserande injektionsagendan har vi istället sett en omänsklighet inte värdig ett civiliserat samhälle.

Gamla människor har tvingats gå döden till mötes i ensamhet, där anhöriga förbjudits närvara, i total mänsklig ovärdighet.

Blivande mödrar har tvingats föda sitt barn utan närvaro av den blivande fadern eftersom han förbjudits närvara vid deras kanske livs största ögonblick.

Helt vanliga, empatiska människor har förvandlats till mobbare och gränslösa förövare gentemot andra helt vanliga, empatiska människor.

Människor har invaggats i tron att det är ok att utestänga, att utesluta, att kränka och nedvärdera andra människor.

Om man jämför denna omänsklighet, denna berövade mänsklighet med de få dödstal denna så kallade pandemi orsakat så återstår bara ett ord.

Satan.

Endast Satan kan och vill åstadkomma denna omänsklighet.

Satan har dundrat fram i vårt samhälle och gjort sig synligare än någonsin.

Enda botemedlet är Gud och må Gud bringa förlåtelse till den som ber om den.