Hanna

En publikfest och nytt personbästa
Ikväll var det dags för årets upplaga av Blodomloppet i Linköping. Som varje år så springer jag med domarklubben och precis som förra året var det jag, Rickard, brorsan och O. Jag ville springa milen men i år blev det femman. Först var jag lite sur över det men jag har en tuff vecka bakom mig så det kändes snällast mot kroppen att inte springa en mil.
Att maxa på en femma är dock rätt så jobbigt. Man har aldrig tid att gå ner i fart för då tappar man direkt. På milen till exempel så har man tid att ta igen förlorad tid. Jag gjorde en ganska slarvig uppvärmning och gick sedan till startfållan tillsammans med Marcus och O. Rickard vill köra sin uppvärmning och sedan ta en plats längst fram i ledet för att direkt få en bra utgångsposition.
Peppad och taggad inför att startskottet skulle gå.
Såklart måste jag tramsa lite också.
När startskottet gick kände jag direkt att benen var rätt så trötta och tunga efter gårdagens match. Jag la mig i ett tempo som kändes men som ändå inte var plågsamt. Borsan drog såklart iväg i sitt tempo men jag såg honom under nästan hela loppet.
Vilken publikfest det är!  Mycket publik som hejar längs med banan och liveband som sprider energi och pepp. Jag jobbade på och hela tiden vägrade jag titta framåt. När jag springer lopp tittar jag alltid ner. En konstig grej jag har för mig.
Jag trodde inte att jag sprang så särskilt fort eftersom det kändes så segt och tungt. Döm om min förvåning när jag stoppade klockan på en tid som jag är ganska säker på är min snabbaste tid på en femma på tävling. Grymt nöjd! Uppdaterat 1 juni 06:04 Snabbaste tiden på en femma är fortfarande Stadsfestloppet 2014 då jag sprang på 25,54 och näst snabbaste är Jätten Bule-löpet 2016 där jag sprang på 26,29. Men, personbästa på Blodomloppet blev det allt.
När vi allihopa kommit i mål blev det den sedvanliga picnictallriken i gräset. Det var verkligen en härlig kväll! Nu tänkte jag träna lite pilates innan jag kryper ner i sängen.
 
 
Racereport: Jätten Bulö-löpet 2017
Imorse ringde klockan tidigt. Vi hade bestämt att hämta Marcus och hans vän vid halv nio för att hinna till Österbymo i god tid innan Alex start. Han skulle springa 2,4 kilometer. Det första vi gjorde var att hämta nummerlapparna och lägga grejerna på "vårt" ställe. Stämningen är alltid trevlig här och vi kikade lite på knattarna som skulle springa 290 meter. De är så söta när de tultar fram. En del är riktigt snabba.
Efter en väntan som kändes som en evighet var det dags för Alexs start. Tidigare år så har jag alltid sprungit med honom men det ville han inte i år. "Mamma, jag är faktiskt tio år" sa han bestämt. Vi gjorde så att vi sprang en bit på banan för att kunna heja på honom när han sprang förbi. Han var så duktig, sprang nästan hela vägen.
Det blev de vinröda tightsen som jag köpte igår. Så nöjd!
Jag fick magknip en stund innan min start och oron var stor över om jag över huvudet taget skulle kunna springa. Det kändes som att magen vände sig ut och in och krampade. Jag bestämde mig dock för att chansa. Jag reviderade min målsättning till att komma runt och i mål. Som tur var så släppte det lagom till start och jag kunde springa iväg i ett helt okej tempo. Rickard, Marcus och kompisen drog iväg och jag hade inte en chans att hänga på. Inte ens brorsan. Minns den tid när jag var snabbare än honom. Det var tider det.... :-) Jag var själv i skogen med min musik och med mina tankar och sprang på.  Magvärken höll sig som tur var borta och jag kunde ta mig i mål. Det är jag nöjd med men jag är besviken på min tid. Önskar att jag kunde mysjogga även på tävling men då vill jag prestera. Rickard kom på en femte plats, Marcus en fjortonde och kompisen kom på en åttonde plats. Bra insatser från dem allihopa.
Racereport: Höstfemman 2017
Det här med att ta det lugnt är inte riktigt min melodi. Igår sprang jag, Rickard och Marcus Höstfemman i Åby. Ett lopp som vi försöker springa varje år. Förra året missade vi det. Jag tror att jag jobbade eller så dömde vi fotboll. Minns ej. Vi åkte dit ungefär en timme innan start för att hinna hämta ut nummerlappar, värma upp. Vi brukar alltid gå en bit av banan som uppvärmning.
Har du sprungit det här loppet någon gång? Banan är lätt en av Östergötlands tuffaste. Det är backe upp och backe ner och sällan riktigt plant, några 20 meter här och där bara. Hackefors ligger i lä, hehe. Starten gick och jag och brorsan höll jämna steg de första hundra meterna, sedan sprang han iväg. Varje år funderar jag över varför jag utsätter mig för det här loppet. Det är fem kilometer hårt jobb. Extra hårt idag efter alla helgens matcher. I år sprang jag långsammare än vad jag brukar men känslan under loppet var bra. Det kändes inte långsamt så jag är lite sur över att känslan i kroppen inte stämmer med sluttiden. På tävling kan jag inte mysjogga utan det är så bra resultat som möjligt gäller. Men jag ska vara nöjd, särskilt med tanke på förutsättningarna.
Mina snygga tights med fjärilar. Från HM och lätt favoriten.