Hanna

Racereport Jätten Bule-löpet 2018
Igår var det dags för det årliga Jätten Bule-löpet. På grund av mitt dåliga mående i fredags så satt det väldigt långt inne att kunna springa över huvudet taget. Jag ville verkligen inte missa att springa så här femte året i rad. Jag hängde med iallafall och så fick känslan efter att ha sprungit med Ida avgöra om jag kunde springa eller inte.
Alexander skulle springa 2,4km och Ida ville också springa långt som hon sa. Vi efteranmälde Ida och så stod vi och tittade på Knatteloppet. De små barnen är så gulliga när de tultar runt. Vi skrattade gott åt ett litet barn som bara ville bära iväg med konerna som markerade banan.
Till slut blev det dags för start och Alexander sprang iväg i full fart och Ida planterade nästan fötterna. Jag tog henne i handen och så började vi springa tillsammans. Ida var så duktig och sprang nästan hela vägen. Gick nägra meter här och där och i de tuffaste uppförsbackarna.
Efter att ha sprungit med Ida i hennes tempo kände jag i kroppen att jag skulle kunna springa ändå. Jag bestämde mig verkligen i sista minuten, haha. Dock så satte jag målsättningen lågt. Ta det som en lugn joggingrunda och bara lulla runt. I år var dessutom första gången som det var strålande sol. Underbart! 
När starten väl gick så kändes det helt annorlunda i kroppen. Benen var pigga och det kändes riktigt bra. När man sprungit runt 2,8 kilometer börjar banans jobbigaste backen. Den är ungefär en kilometer och inte så brant. Men just eftersom den är så lång så suger det rejält i benen. Jag matade på och jag behövde inte gå i backen som jag gjort tidigare år. All träning börjar verkligen ge resultat. Jag sprang i mål på min fjärde bästa tid någonsin på en femma. Fascinerande hur jag kan må så dåligt ena dagen och sedan springa fem kilometer som nästan ingenting. Rickard sprang in på en tredje plats. Så kul!
Det här var årets sista lopp och vilket löparår jag haft. Min formkurva har pekat spikrakt uppåt och det känns riktigt lovande inför nästa års fotbollssäsong.
Racereport Höstfemman 2018
Då var det dags att skriva ner några rader om årets höstfemma. Jag, Rickard och Alexander blev hämtade av Marcus och så bar det av till Åby. Det var kallt men fantastiskt vackert höstväder.
Vi hämtade ut nummerlappar och tog den vanliga promenaden. Sprang lite i backarna för att känna lite på benen och snart var det dags för Alexander att springa. Det är så roligt att han kommit igång med att löpträna och inte bara springa loppen. Han var riktigt duktig så det var roligt att se.
 
Kort eller långt, långt eller kort. Det var frågan och jag velade till en halvtimme innan start. Bestämde mig för att vara viking. Tänkte att om jag fryser så springer jag snabbare... 
I år tyckte jag att det tog evigheter innan det blev dags för oss att få ställa upp på startlinjen. Men tiden går snabbt även när man väntar. Först ställde jag mig ganska långt bak tillsammans med Marcus men så gick vi fram så vi stod i rad två. När starten gick så var det inte så dumt att kunna lägga mig i mitt tempo direkt. Är så van vid att få kryssa mig fram i början innan fältet tunnas ut.
Den ser så oskyldig ut, den första långa backen. En backe som är ungefär 400 meter och som suger i benen och får mig att vilja strunta i att springa och gå hem istället. I år var första året som jag sprang hela backen. Ja hela loppet förresten utan att ta några gångsteg i de tuffaste backarna. 
När jag kommit upp för den härliga backen får jag en välförtjänt vila när det börjar gå nerför igen. Som alltid så glömmer jag bort hur jobbig och tung banan faktiskt är. Det som "räddar" mig är de långa nerförsluten. Där får jag vila och samlar kraft. Den sista riktigt jobbiga stigningen är strax innan två kilometer kvar. Där har de dessutom lagt grus så det är tungsprunget av den anledningen. Belöningen kommer snart. I princip 2 kilometer nerför är kvar nu förutom två, tre korta branta backar. Men i jämförelse med det jag har bakom mig så är det ingenting.
Hela tiden hade jag koll på klockan och jag visste tidigt att jag skulle slå mitt personbästa. Frågan var dock om jag också skulle klara att komma under 30 minuter. Det var inga problem, visste att jag skulle kunna sänka tempot en aning och fortfarande nå mitt mål med goda marginaler. Såklart kändes det att jag sprungit några kilometer och jag var rejält andfådd men ändå inte "jag vill dö-trött". Så nöjd med min prestation. Rickard vann femman och Marcus sprang som vanligt bra. Vi hade roligt!
 
Racereport Å-stadsloppet 2018
Idag åkte jag, Sofia, Rickard, Marcus och Sofias vän Emma till Örebro för att springa ett lopp. Sofia skulle springa halvmarathon och vi andra milen. Vi åkte ganska tidigt i förmiddags för att hinna upp till Örebro och hämta nummerlapp och göra oss redo för start. Vädret har varit fantastiskt vackert. Jag var lite bekymrad om jag hade för mycket kläder på mig men det visade sig sen att det var alldeles lagom.
Starten gick vid Tybblelundshallen. Jag var så nervös under vägen upp, träningsvärk i baksida lår och armar efter ett alldeles för hårt träningspass igår och jag kände mig seg. Min målsättning blev milen på en timme. Allt under det var en bonus.
Till slut gick starten, i uppförsbacke. Kunde de inte lagt starten lite högre upp kunde jag inte låta bli att tänka. Ja det här var negativa tankarnas dag. Måste alla springa så fort? Min andning kom inte igång, benen kom inte igång, trots det gick första kilometern i drygt fem min/km. Ett tempo som jag sen inte skulle orka hålla hela loppet men det förklarade att det var tungt med andning.
Efter ett tag kom jag in i andningen och fick en annan känsla. Kunde njuta av omgivningarna och jag funderade över om jag skulle strunta i att försöka få en bra tid och stanna och fota istället. Jag valde dock att fortsätta löpa på mina "härliga pigga ben". De jobbigaste kilometerna var de sista tre, då ville inte mina ben mer. De sista två kilometerna gick det uppför i stort sett hela vägen. Varför utsätter jag mig för det här kunde jag inte låta bli att tänka. Lättnaden var stor när jag fick springa nerför sista biten och in i hallen. Äntligen! Officiell tid blev 55,31 vilket jag är mer än nöjd med. Nu efteråt vill jag såklart springa loppet igen men då ska jag inte köra ett hårt träningspass dagen innan. Eller så gör jag det ändå för det ger väldigt mycket pannben att pressa sig när kroppen helst vill lägga sig ner och inte ta ett steg till.
Efter loppet väntade vi på Sofia och vi räknade med att hon skulle komma i mål runt 1,40. Istället sprang hon in på 1,35. Grymt bra sprunget av oss allihopa. Marcus slog personbästa och Rickard sprang ruggigt bra. Lyckad utflykt!