Hanna

Victorialoppet 2017 del 2
Vilken cliffhanger det blev i förra inlägget. Nu är vi framme vid starten och Rickard drog iväg i full fart. Ohotad etta redan från start. En kille som låg bakom Rickard muttrade om "oj, är det det tempot som blir ikväll...."
Solen stekte och jag och Marcus gick och satte oss på en grässlänt vid målet. Sjöng med i gamla nittiotalsklassiker och väntade på att Rickard skulle komma i mål. Efter mindre än tretton minuter så kom Rickard in på arenan. Han såg pigg ut.
Rickards tid och tvåan var minuten efter. Det blev en intervju i mål och intervjuaren undrade om inte nio kilometer skulle vara något också och Rickard berättade då att han skulle springa det loppet också samma kväll. Det tyckte speakern var spännande och sa att "då ska vi följa dig ikväll".
Innan vi går över på min prestation så måste jag berättta om Rickards nio kilometers-lopp. Som skrivet tidigare så maxade han först på fyra kilometer och vann. Därefter ställer han upp för start i nio kilometer. Och vad händer där: han springer 9 kilometer på 37 minuter. Så totalt sprang han 13 kilometer på 51 minuter. Det var speakern som berättade det när han kom i mål. Jag är imponerad över kapaciteten som finns. Särskilt eftersom han knappt tränar förutom matcherna och träningspassen i mitt tempo...
Då är vi då framme vid min start. Lång väntan eller hur? Jag kände mig pigg men lite orolig över värmen. Att springa i hetta är verkligen inte min grej, jag har svårt att pressa mig. Men nu går jag händelserna lite i förväg. Starten gick och det var trångt fram till startlinjen. På det här loppet så är det inte "vanlig" tidtagning utan man ska trampa på en "platta" och då startar ens egen tid. Marcus tänkte springa med mig men han kände sig så pass pigg att det inte dröjde länge innan han var långt före. Rickard valde en position längre fram för att kunna springa snabbt så helt plötsligt var jag själv. Fast jag var inställd på att springa i min egen bubbla så blev det lite jobbigt.
Första kilometern kändes okej, jag la iväg i ett tempo som inte kändes extremt jobbigt men ändå snabbt. Men i värmen förbyttes snart den bra känslan till något helt annat. Det var bara att ta fram mitt pannben och börja mata kilometer. Jag hade hög målsättning den här gången, att slå min tid från första året. Jag fick dock revidera min målsättning dels till att inte gå något alls förutom vid vätskekontrollerna och att komma i mål. Steg för steg kom jag närmre mål och barnen som ville klatscha händerna när jag sprang förbi gav energi. Alltså publikstödet runt banan är verkligen suveränt! En riktig folkfest!
Jag var så besviken när jag kom i mål då tiden inte alls var vad jag tänkt mig. Loppet sprangs på 50,31 minuter och det är min sämsta tid. Jag mådde inte alls bra väl i mål, vätskebrist och helt färdig. Ville bara gråta och hade ingen lust att prata med någon. Dock så ska jag vara nöjd ändå för jag bröt inte och jag sprang hela tiden, även i uppförsbackarna sprang jag fast jag helst ville gå. Jag kollade placeringen från förra året jämfört med i år och trots sämre tid så var min placeringen bättre i år än förra året. Även totalt sett bland både killar och tjejer så har jag min bästa placering i år. Det kan jag definitivt vara nöjd med.
 
Victorialoppet 2017 del 1
 
 Jag har så många bilder från gårdagen så jag tänkte dela upp inlägget på två istället. Dagen började med att jag och Rickard tog en morgonpromenad tillsammans för att komma igång. Sedan fixade Rickard lunch (ja det blev en sen morgonpromenad....) och mamma och Marcus ramlade in vid tolv som bestämt. Haha, lite typiskt min bror men frågade hemma om han hade allt och ja, det hade han. När vi kommit en bit så hittar han inte telefonen så det var bara att vända. Han hittade den dock inte i sin bil och när han kom tillbaka visade det sig att han satt på den hela tiden.
Över ölandsbron och vad grått och trist det såg ut. De här bilderna speglar inte verkligheten. På Öland var det bilköer så vi sniglade oss fram. Blev så arg vid ett tillfälle då jag fick ställa mig på bromsen. En man höll på att preja oss, han ville ut i omkörningsfilen. Efter det så höll han sig långt bakom, tror han blev lite skärrad. Jag med, det var nära.
Även i år hade vi tur och fick parkeringsplats vid skolan. En person skulle åka precis när vi kom så jag var snabbt framme och tog platsen. Perfekt! Då var det dags att hämta ut nummerlappar och Rickard skulle efteranmäla sig på nian också. Han gillar korta distanser så fyran var given men först på loppdagen bestämde han sig för att springa nio kilometer också.
Speedad och taggad Hanna, hehe och Rickard håller på med sin nummerlapp. Är det bara jag som kan tycka att det är lite bökigt att få nummerlappen bra? Det blir liksom alltid snett och vint.
I år tog jag med mig systemkameran för att kunna fota bra bilder. Jag är verkligen nöjd med min kamera. Den är riktigt bra. Jag fotar med en Nikon D5200, aldrig något annat än Nikon.
Selfies till Instagram är såklart viktigt, hehe.
På väg till starten på Rickards lopp. Han skulle maxa på fyran. Förra året vann han och året innan dess kom han tvåa. Hur är formen i år då var frågan? 
Fortsättning följer.....  Hehe....
Racereport Karhu run 2017
Att åka till Västervik igår var lite av en impuls. Rickard kom hem efter nattjobbet och frågade om jag ville springa lopp på kvällen. Jag tyckte då att det var en självklarhet att vi skulle åka och även ta med barnen för att se lite nya ställen.
Uppladdning inför loppet var kanske inte det bästa. Två hamburgare till lunch och så en subwaymacka tre timmar innan start. Klättra i berg var en annan sak vi pysslade med innan starten. Inför loppet värmde jag upp. Generellt så brukar jag slarva med det då jag inte springer så fort att jag tycker det behövs.
När starten gick blev jag så sur för återigen hamnade jag långt bak så att jag de första 100 meterna fick gå och sedan tog det ytterligare ett tag innan det fanns så pass bra plats att jag kunde springa om i mitt tempo. På Victorialoppet på lördag ska jag välja en snabbare startgrupp för att kunna springa i mitt tempo från början.
När jag väl kunde börja springa i mitt tempo så kändes det så bra. Kroppen kändes pigg, det var kul. Nu förstår jag även hur Rickard när han springer tävlingar kan missa kilometerskyltar för jag hade inte särskilt stor lust att kolla på omgivningen fast vi många gånger sprang nere vid vattnet. Det var bara fokus som gällde.
Banan var uppbyggd så att man efter tre kilometer varvar och springer in i målområdet och det är lite jobbigt. I målområdet vill jag bara få springa i mål. Där hade jag iallafall tre kilometer kvar och fortfarande kände jag mig stark. Den långsammaste kilometern sprangs i en ganska lång uppförsbacke och jag är ingen uppförslöpare så det tog en del kraft. Direkt efter kom det en lång nerförsbacke med en härlig tvär sväng längst ner. Jag brukar alltid tänka vila, vila,vila när jag springer nerför. Det är jobbigare att bromsa nerför än att låta benen gå.
Jag är riktigt nöjd med min split, ja loppet över huvudet taget. En 98 plats av 216 tjejer. Topp hundra är jag definitivt nöjd med. Det blir en repris nästa år!