Hanna

Victorialoppet 2018
Igår var det dags för den årliga upplagan av Victorialoppet. Det blev jag, Rickard, Annelie och Joar som åkte. Joar kom och åt lunch med oss och sedan styrdes kosan för att hämta upp Annelie. Vi kom ganska tidigt till mötesplatsen och sedan bar det av längs en slingrig skogsväg. Vi var på väg! Att åka på en söndag i semestertider innebar såklart mycket trafik på vägarna. Väldigt mycket trafik... Det lättade i Oskarshamn. Det var fantastiskt vackert väder över bron, inte ett moln men jag kunde inte se så mycket då jag var chauffören. När vi närmade oss Borgholm fastnade vi i trafikkö och ett tag var vi rädda att Rickard skulle missa starten i fyra kilometers-loppet. Det gjorde han inte. Vi var på plats och kunde hämta ut nummerlapparna med fyrtio minuter tillgodo. En annan hade säkert stressat upp sig en aning men inte Rickard inte. 
Rickard värmde upp inför sitt lopp och vi andra pysslade lite. Fixade med nummerlappar och chipet till skon. Jag bestämde mig för att springa i bara sporttopp vilket skulle vara det bästa beslutet. Kommer aldrig mer springa lopp när det är varmt med linne över.
Vi knallade bort till starten och såg när Rickard drog iväg. Full fart från början. Något annat duger inte. Efter strax under 14 minuter kommer Rickard in på målrakan och vinner 4 kilometer med två minuters marginal till tvåan. En funktionär sa till han "när du blir stor kan du springa nio kilometer" och Rickard kontrade med att "jag ska springa nio kilometer med".
Kul att ha J och A med på trippen! J hade tidsmål medan A skulle ta det lite mer som det kom.
I väntan på att Victorialoppet skulle börja tittade vi lite på VM-finalen mellan Frankrike och Kroatien.
Jag hade ganska tråkig inställning den här gången. Jag vet hur jobbigt det blir för mig att springa i värme. Jag hade även dålig känsla i kroppen från förra året när jag inte var ett dugg nöjd med min tid och ett lopp där jag fick slita från början till slut.
Jag hängde på Rickard, J och A på uppvärming och när jag började springa kände jag att jag hade en väldigt bra känsla i kroppen. Lätta ben och full med energi. Jag började hoppas på att faktiskt kunna springa fort. Min taktik blev att springa snabbt i början för att sedan ha marginal till att kunna sänka tempot i slutet. Startskottet gick och jag släppte direkt A som sprang iväg i ett lite högre tempo än vad jag kände att jag kunde springa i. Energin som jag kände på uppvärmningen fanns kvar i kroppen och första kilometern gick i 4,54min/km. Aldrig någonsin har jag sprungit i den farten på tävling. Första tre kilometerna sprang jag på 14,54min och så snabbt har jag aldrig sprungit ett lopp. Inte ens ett tempopass på löpbandet har gått i den farten. Jag vet inte var energin kom i från men jag matade på och har ett nytt personbästa på fem kilometer (25min och 50sek). Vid fem kilometer kom första vätskekontrollen, en aning så sent men så välkommet. Jag drack ett par klunkar och hällde resten av vattnet över mig. Det var en tjej som jag la märke till lite extra. Hon sprang före mig och efter ett tag kom jag i fatt henne då hon börjat gå. När jag sprang om henne började hon springa igen och så fortsatte det ett bra tag. Springa snabbt, gå, springa snabbt. Jag fick känslan av att hennes taktik var att "jag får vila tills hon kommer i kapp, sen måste jag springa igen". Inte mig emot faktiskt, jag fick något annat att tänka på. Jag tror att jag till slut kom före henne i mål alternativt att vi kom samtidigt. För jag sprang om henne en sista gång och sedan kom hon inte ikapp. Inte vad jag la märke till iallafall. Publikstödet runt banan är något alldeles extra och gissa att det var guld värt med publik runt banan som stod med vattenslangar och blötte ner varma löpare. Helt underbart att springa igenom och det gav mer energi. Målet närmade sig och jag fick till slut springa i mål på min nästa snabbaste tid i Victorialopps-sammanhang. Så supernöjd och tacksam över vad kroppen är kapabel till!
Min officiella tid blev tre sekunder bättre. Hur nöjd som helst med min prestation. Mer tankar om framtida träning kommer under veckan. Med tanke på resultaten som jag fått på de tre senaste tävlingarna är min motivation till att träna ännu större.
Nöjda löpare. J som har nytt PB på 9 kilometer, Rickard som vann fyran och sprang bättre än vad han räknat med på nian och A som också var grymt nöjd med sin prestation.
Vi drog till en badstrand i Borgholm efter loppet och det var helt underbart att doppa kropparna i det kalla men sköna vattnet. Ljuvligt!
 
Karhu run 2018
 
I helgen var både jag och Rickard tveksamma till om vi skulle springa lopp idag igen med tanke på att det blev ett lopp i fredags och på söndag är det årets upplaga av Victorialoppet. Men jag och Rickard skulle ändå träna idag och Marcus var pigg på att springa. Så vi åkte ner till Västervik för att springa Karhu run. Vi sprang förra året med och min målsättning idag var att springa snabbare än vad jag gjorde förra året.
Parkering hittades nära startområdet och nere vid hamnen är det så fantastiska små hus. Vi knallade bort till startområdet och anmälde oss. Sedan blev det en lång väntan inför start.
En kvinna såg när jag fotade rosorna på bilden ovan så då ville hon visa mig sina. Först blev jag lite skeptisk, knalla in på en främmande kvinnas tomt och fota men tänkte att visst, jag blev nyfiken. Kvinnan bodde i ett helt fantastisk litet radhus precis vid vattnet. Rosorna då? Ja, visst var de fina och jag har aldrig sett just den sorten. Lite avis blev jag också på läget, precis vid vattnet. Helt underbart fint!
Jag varvade uppvärmning med att ta bilder och filura över taktik. Om jag skulle springa iväg i ett snabbare tempo än vad jag egentligen klarar av. Eller springa sakta i början och öka i slutet. Helt klart var att jag skulle springa snabbare. Något annat fanns inte på kartan.
Glad och peppad på att ge mig iväg!
Till slut gick startskottet. Jag och brorsan hade sällskap och första kilometern gick på lite mer än fem minuter per kilometer. Så taktik blev att försöka hålla det tempo så länge som möjligt. Jag sackade dock lite och Marcus låg före. Vid vätskekontrollen innan tre kilometer kom jag ikapp och därefter hade jag täten ett tag. Ett mycket roligare sätt att springa när man hjälps åt lite att dra. Strax efter tre kilometer går banan in i målområdet igen för varvning. Om första varvet går nere vid hamnen och är flackt så är andra varvet mer backigt och går i bostadsområdet. Backarna är inte särskilt branta men de är långa vilket suger rejält i benen. Desto mer tacksamt är det att det är lika mycket nerför där jag passar på att rulla och samla kraft. Återigen sprang jag om brorsan men han kom i kapp mig ungefär 400 meter kvar till mål. Där orkade jag inte jobba ikapp utan han kom i mål med enbart fyra sekunder före mig. Känns lite surt, att avståndet var så kort. Trodde det var längre men inte i tid. Mitt tidsmål då, det fixade jag med 37 sekunder till godo och topp femtio i placering. Grymt nöjd tjej!
Rickard sprang som vanligt suveränt bra. Plats åtta sprang han in på i ett tufft startfält.
Racereport Byrundan 2018
Igår åkte vi till en liten by i Småland, jag, Rickard, Marcus och så Alex och Ida. Vi åkte ganska långt innan för att hinna efteranmäla till dels barnklassen och så det långa loppet. Alex ville springa men Ida gick tjugo meter från bordet för efteranmälan. Haha, hon visade verkligen med hela kroppen att hon absolut inte ville springa. 
"Jag vill inte springa"
Bus med Idisen.
Fyra eller åtta kilometer var frågan för både Marcus och Rickard. För mig var det dock klart att jag skulle springa åtta kilometer. Bra genrep inför Victorialoppet nästa söndag tänkte jag. Till slut landade det i att Rickard sprang fyra kilometer och Marcus åtta. På Victorialoppet ska Rickard springa fyra kilometer (plus nio kilometer med en kollega) så han valde fyran som ett bra genrep. På plats mötte vi även upp Rickards kollega J. Han har sprungit det här loppet förut och skrämde upp mig lite. Jag är ingen stark uppförslöpare och på honom lät det som att det i princip bara var uppför, knappt nerför och lite flackt.
I Unoparken var efteranmälan, nummerlappsutdelning och start. Även målet var här.
Vi fick testa koncentrerad rödbetsjuice som ska öka syresättningen i blodet och på det sättet minska risken för mjölksyra. Det fanns även en shot med ingefära och den var så galet stark. Jag tycker om ingefära men i lagom mängd.
I väntan på Alex lopp, han ville springa 1,6 kilometer. Och vilket lopp han gjorde, han var så duktig.
Snart i mål, heja, heja!
När vi kom fram till Gamleby var det mulet men det blev en strålande vacker kväll! Helt underbart och jag älskade ljuset.
Efter en väntan som kändes väldigt lång var det dags att ställa upp för start. Jag reviderade mitt mål några gånger under kvällens lopp och i starten kom jag på att jag räknat fel kilometertid för att få en viss tid. Det gjorde mig lite pepp att veta att chansen fanns att kunna springa snabbare än vad jag tänkt från början. Då var det ju bara det där problemet med alla backar... Hur skulle det gå med det? Jag slarvade med att värma upp för att jag tänkte att "äh, min fart är uppvärmningstempo". Det blev inte så, när starten gick sprang jag iväg i ett tempo som kroppen inte alls hängde med på. Andningen ville inte och pulsen ville inte. Sprang och tänkte "jag vänjer mig snart. Loppet börjar med att springa uppför en ganska lång bit men ganska snart kom en lika lång sträcka nerför. Då tänkte jag det att är det så här det kommer se ut under hela loppet så är det inga problem. Jag är svag uppför men desto starkare nerför. Det brukar alltid vara så att jag blir omsprungen uppför och sedan springer jag om samma personer nerför. Att kunna rulla nerför sparar mycket kraft istället för att springa och bromsa.
Vid tre kilometer kom den första riktigt tuffa backen. Där kom jag ikapp brorsan som legat framför mig hela tiden. Snart får du vila peppade jag mig med. Och mycket riktigt, en lång härlig nerförsbacke kom, jag brukar tänka "vila, vila, vila,vila". Det ger kraft.
 
När fyran och åttan delade sig var jag lite sur för jag hade fått en riktigt bra fyra kilometers tid. Tänk att snart få gå i mål! Biten mellan 4 och fem kilometer går längs med vattnet. Fantastiskt fint! Här började det gå riktigt tungt och jag hade fortfarande det värsta framför mig. Vid kilometer 5½ -6 kom en lång, brant och jobbig uppförsbacke. Backen vid tre kilometer var liksom ingenting i jämförelse. Här var jag tvungen att gå några meter. Belöningen, en lång nerförsbacke kom därefter och jag kunde samla kraft.
Sista biten gick på vilja och jag blev peppad av folk som stod längs med banan. Jag tycker att det är så mycket roligare att springa när publik även hejar på de som de inte känner. Det ger kraft och energi. 
Jag sprang in i mål på en tid som var över min förväntan. Så nöjd! Det var riktigt roligt att känna att jag kan springa så pass snabbt även i backiga lopp som Byrundan.