Hanna

Sju tunga kilometer

Ikväll sprang jag första löppasset sedan Blodomloppet. En förkylning och matcher har gjort att jag varken haft tid, ork eller lust. Men ikväll så.... Jag och Rickard gav oss iväg tillsammans men väl uppe i skogen sprang han iväg i sitt tempo. Det gick så segt men häll ett ganska bra tempo ändå såg jag på runkeeper efter passet. Det känns gött att vara igång igen och jag är sugen på att riva av riktigt tuffa intervaller på bana. Det blir nästa pass det, det ser jag fram mot.  

Blodomloppet 2017
Barnen fick vara med Rickards bror då det ikväll var dags för lopp igen. Barnen älskar att vara med honom så de trivs som fisken i vattnet när han kommer hit. Det här är fjärde gången jag springer Blodomloppet men första gången som jag väljer distansen en mil. Jag minns det allra första loppet jag var med i och då sprang jag och Rickard femman med Samuel i barnvagn. Jag kommer även ihåg hur irriterade de andra deltagarna blev över att vi sprang med barnvagn. Jag tyckte de var griniga och hade dålig inställning. Då startade man och gick i mål på Folkungavallen men starten flyttades för två eller tre år sedan till Stångebrofältet istället. Jag gillade dock bättre att starta på Folkungavallen. Det blev inte så mycket trängsel och det är alltid roligt och häftigt att få gå i mål på en stor arena.
Tillbaka till dagens lopp. Det har varit strålande sol idag men vindarna har varit iskalla. Jag hade inte särskilt bra inställning och kände bara "blä, varför har jag valt en mil. Med min tur kommer säkert vinden vända så jag har motvind hela vägen." Positiva tankar verkligen.... Jag hade fel som tur var.
Vi som skulle springa var jag, Rickard,  min bror, och en annan domarkollega och vi möttes upp utanför SAAB arena och krånglade med nummerlappar och så vidare. På vägen till mötesplatsen slog det mig att jag glömt att äta mellanmål och magen började kurra rejält. Suck var första tanken men sen slog det mig ju att jag springer bättre på tom mage. (Ja, jag är lite virrig ibland....)
Jag och Marcus ställde upp i vår startfålla och jag var insjunken i tankar. Jag ville verkligen springa milen på under timmen och funderade över taktik. När startskottet gick så kom jag på att jag glömt att vika upp brallorna. Det kommer bli ett varmt lopp det här tänkte jag då vinden mojnat. Slösa värdefull tid genom att greja med byxorna ville jag dock inte.
Jag och Marcus höll jämna steg genom hela loppet. Ibland drog han och ibland drog jag men mest sprang vi jämsides. Efter tre kilometer kom en sträcka då jag hade solen i ögonen och motvinden var ganska stark och då fick jag ta fram mitt pannben. Där blev jag lite rädd och funderade över hur benen skulle kännas senare när det redan kändes så jobbigt. Men som med mycket annat kommer jag in andra andningen så jag fick energi och så här efteråt kändes det egentligen inte särskilt jobbigt. Det sitter mest i huvudet.
Jag och Marcus spurtade i mål jämsides och fick exakt samma tid: 56,36. Kul ju! Han brukar alltid komma före mig så det var kul att vi var så jämna. Tiden på det här loppet räknar jag som mitt personbästa då det är en tuffare bana än på mitt snabbaste lopp.
Rickard sprang fem kilometer och han är grym! En tionde plats blev hans resultat. Efter loppen blev det den traditionella picnicen i gräset. Vilken härlig kväll det var! Jag är full med endorfiner.
För att hoppa gör en glad....
... Särskilt när en ser bilderna efteråt... Jag skulle försöka göra graciösa hopp men graciöst går inte ihop med mig.... Haha, jag bjuder på det här.
På väg upp... Tror jag....
Snygg landning....
Och så blev jag visst huvudlös.
Att hoppa är en del i min explosivitetsträning. Häromveckan så var det även en personlig tränare i corren som tipsade om olika hoppövningar för att stärka ben och muskler.  Om man är otränad ska man dock skynda långsamt med just den här typen av träning då den sliter på kroppen.