Alla har vi hört berättelser om hur livmoderbärare nonchaleras när de söker vård för livmoder- eller vaginarelaterade besvär. Man (kvinna) behöver inte leta länge för att hitta skräckhistorier om hur symptom ignoreras och personens smärta och besvär inte tas på allvar. Diagnoser som exempelvis endometrios och vestibulit undviks och rätt behandling uteblir.

Vi har alla hört berättelserna. Vi alla känner någon som lider i tysthet, för att vården gång på gång nedvärderar både personen som söker vård och symptomen hen kommer med. Vissa ser mönster och anser att det är ett systematiskt nekande av “kvinnoproblem”.

Många av oss har egna berättelser att dela och det är precis det jag ska göra nu. Efter mitt senaste besök hos kvinnokliniken började jag fundera på varför det egentligen ska vara så svårt att få rätt hjälp. Beror det på ett systematiskt patriarkalt diskriminerande?

Jag heter Kirsi och driver bloggen Kirsi.se. Det är ett viktigt ämne som jag vill lyfta och jag är tacksam för att Hanna låter mig göra det på hennes blogg.

Riklig eller “riklig”?

Min mens har alltid varit oregelbunden och riklig. Som tonåring fick jag ofta höra att mensen ser riklig ut, men är inte det. “Egentligen kommer det bara några milliliter, det är ingen fara,” kunde barnmorskan säga. Mensen skulle också bli mer regelbunden när jag blev vuxen. Nu när jag är vuxen och använder menskopp (fortfarande med väldigt oregelbunden mens) kan jag bli riktigt arg när jag tänker på det sätt min upplevelse nedvärderades så många gånger.

Min menskopp rymmer 30 ml. De första fem(ish) dagarna av min mens blöder jag så mycket att koppen måste tömmas (rinner över) ungefär varannan timme. Det är mer sällan på natten, även om jag ofta vaknar för att det rinner överallt igen. Om vi sedan minskar det en del (eftersom ibland kissar jag innan det rinner över, så det är inte alltid en till-kanten-full kopp vid tömning), och säger att sju gånger per dygn töms en full kopp.
Sju gånger 30 ml. Det är 210 ml. Det är två deciliter blödning varje dygn, inte några futtiga milliliter. I ungefär en vecka. Sedan minskar det och håller på i ytterligare en vecka.

Ja, du läste rätt. Det är vanligt att min mens varar i 10-14 dagar. Håller den sig under en vecka, räknas det mer en mellanblödning. Ofta gör det riktigt ont i hela mellandelen, mellan brösten och knäna. Det har blivit lite bättre med smärtan sedan jag började göra tacksamhetsövningar med månen och det gudomligt kvinnliga. Det är inte alltid blödningarna slutar efter 14 dagar. För något år sedan blev jag skickad till akuten med hot om blodtransfusion efter att december-mensen fortfarande var i full gång i mars.

Orsaker

Vad beror alla överdrivna blödningarna på då? Det är det ingen som vet. Ingen verkar riktigt intresserad av att hitta några orsaker heller. Jag hade cellförändringar under en period för några år sedan, men de löste sig utan att blödningarna ordnade upp sig.

När jag söker vård tar de prover, gör ultraljud och säger att allting ser fint ut. Inga konstigheter på proverna. Inga cystor, inga kvarvarande bebisar från förr i världen. Livmoderslemhinnan ser alltid lite tjock ut och slutsatsen är alltid att mensen kanske kommer snart. Vid ett tillfälle bråkade jag till mig extra prover, när läkaren föreslog att allt berodde på hormonella obalanser. De proverna visade sig vara helt normala.

Behandlingar

P-piller. Hormonspiral. Andra sortens hormoner. Alltid tabletter. Alltid hormoner. Alltid är det hormoner som är lösningen på besvären. Det gör mig både förbannad och ledsen. När man inte ens har klart för sig vad orsaken till symptomen är, så ska man väl inte behandla symptomen? För mig låter det jättekonstigt och ganska farligt, faktiskt.

Jag har provat hormonpreparat flera gånger under olika perioder i livet, med väldigt jobbiga resultat. Jag vill inte behöva stå ut med mängder av hemska biverkningar, när ingenting ens blir fixat. Och var hamnar alla utkissade hormonrester? Jag vill inte ha någon del av det.

Mitt val har lett till att jag får stå ut med att periodvis blöda två deciliter om dagen. Efter akutresan på grund av lågt blodvärde har jag gått med på att äta gulkroppshormon de gånger blödningen inte vill sluta. Både kroppen och samvetet skriker av dem också, men så har det fått vara.

Det senaste läkarbesöket

För en vecka sedan var jag till livmoderkliniken igen, för att blödningarna varade långt över en månad igen. Det var ungefär samma diskussion som alla andra gånger. Tjock livmoderslemhinna, olika sortershormonpreparat, bla bla…

Det som var ovanligt var ett vävnadsprov inuti livmodern och att läkaren tog upp en behandling som de inte har föreslagit tidigare. Hon pratade också om att avlägsna livmodern helt och betonade hur man inte gör det om cancer är frånvarande. Och däri ligger då orsakerna till att jag är arg på livmodervården.

För det första

Jag har under 20 års tid aktivt sökt vård för riktiga och besvärliga problem. Varför var det här första gången det togs prov på livmoderslemhinnan? Det finns, tydligen, en behandling som ska minska blödning genom att man bränner livmoderslemhinnan. Varför har inte den föreslagits tidigare?

Svaret var detsamma som med att avlägsna livmodern - det gör man inte.

För det andra

Man vill gärna inte göra behandlingen på någon så ung (38) och fertil som jag. Struntsamma att jag som person lider av att ha en trasig livmoder och är fullt medveten om att jag aldrig kommer vilja vara gravid igen. Det finns en teoretisk möjlighet för mig att bli gravid under några år till, alltså måste den möjligheten bevaras till varje pris. Mot min vilja. (Skulle jag välja att bli gravid, så skulle jag få skit för alla risker det innebär för barnet med en så gammal mamma.)

Vad är det för synsätt? Att jag som kvinna endast har ett värde om jag kan hiva ut ungar i världen? Att jag är dum och inte kan ta egna beslut gällande min kropp och mitt liv?

För det tredje

Jag förstår att ingrepp innebär risker och att man ogärna gör onödiga såna, men det finns ju andra ingrepp som ingen gnäller något alls om. Bröstförstoringar är helt okej att göra, till exempel. Om jag hade gått halva livet med ryggbesvär, så tror jag inte att någon hade undanhållit behandlingar eller haft som allmän policy att det gör man bara inte.

Min slutsats, baserat på mina egna erfarenheter och betraktelser, är att vården definitivt diskriminerar och nedvärderar livmoderrelaterade besvär.

Vad tror ni?