Hanna

Gästblogg: Madeleine Kirk
Först vill jag bara tacka underbara Hanna som låter mig gästblogga här. Har allt velat fram och tillbaka om vad jag ska skriva om, inte vart lätt och komma fram till ett ämne. Har verkligen fått gräva djupt. Först kan jag presentera mig lite. Heter Madelene och är 20 år, är inne på mitt 5:e år på gymnasiet efter att jag gick in i väggen i 2an så bytte jag linje och gick om. Om lite mer än 100 dagar är det äntligen min tur att springa ut från skolan. Arbetslös då eller inte får vi se.

Min tid i skolan har aldrig vart fläckfri. Mycket avundsjuka från andras håll, mobbning osv. Knappt några vänner i skolan och utanför. Kan nu räkna på en hand om hur många vänner jag faktiskt har. Detta har då vart så tufft med tanke på min omkrets så få vänner som jag har och haft. Mått så dåligt över hur jag har blivit behandlad och ridningen har alltid ALLTID vart min flykt från jobbiga grejer. Ridning är verkligen en del av friskvård då jag verkligen alltid vart lycklig i stallet. Jag blev presenterad för ridningen helt och hållet när jag och min mamma besökte ett stall i närheten. Efter det var jag extremt fast och vi letade efter närmaste klubb och skrev in mig direkt. Sedan dess har jag vart fast vid hästar i hela mitt liv.

En annan flykt jag även haft har vart träningen, grymt sätt att ta ut sin ilska på istället för att ta ut den på sina nära. Även träningen har gjort mig mer lycklig när ridningen inte fungerat och vice versa. Nu idag, står jag här utan ridning och utan gym. Bra mående från och till självklart. Men mycket lyckligare, inte lika arg. Visst spenderar en del tid i stall då jag både praktiserar och jobbar i ett stall vilket underlättar en del med mitt mående. Snart efter min rejäla dipp i slutet av oktober när de kommer till träningen ska jag åter till gymmet och bli starkare i min kropp och upp snabbare i vikt. Har mer ett mål med allt nu än vad jag hade när jag verkligen behövde gå och träna och rida för att faktiskt må bra. Men nu mår jag bra, har nästan varje dag ett leende på mina läppar och vill träna nu enbart för att bli starkare och upp i vikt. Stallet är jag nu i för att tycker det är så hemtrevligt och man kan alltid trivas där, en liten trygg punkt fortfarande fast min ridning inte är aktiv utan bara som jobb.

Min väg att må bra psykiskt har vart otroligt lång och tufft, men jag har lyckats. Fick ta den tiden det tog och har bara blivit starkare psykiskt med tanke på allt som har hänt.

Hoppas ni vill kika in på min blogg och läsa mer om mitt liv. Kramar

Min blogg: nouw.com/madelenekirk

Gästblogg: Fröken Rödlök
Jag tycker det här med gästbloggare är väldigt roligt så när jag nu får äran att få skriva mina ord hos Hanna känns det otroligt bra. Jag får möjlighet att sprida mina tankar till Hannas läsare också. Så först vill jag tacka Hanna så väldigt mycket för att jag får skriva mitt inlägg på din blogg <3
 
Det är inte för att jag är tjock!  
 
Jag har den senaste tiden fått kommentarer som ”grattis till bebisen”, ”ska inte du ha barn snart”, ”när är det dags för er att skaffa barn” och jag blir så trött på dessa frågor! Är det en självklarhet att man skall ha barn? Är det en självklarhet att man får ställa sådana frågor? Egentligen är dom inte så hemska, men när man tänker vad som kan vara bakom beslut så är det mer känsligt än man först tror.
 
Du kanske inte vill mig något illa, det tror jag inte heller men tänk dig för en extra gång nästa gång innan du ställer en sådan fråga. Du vet ju inte hur det egentligen ligger till.  Jag kanske kämpar dag ut och dag in, månad ut och månad in, i åratal med att bli gravid. Det kanske är det enda jag tänker på om dagarna, jag kanske inte kan bli gravid!  Då är det jättejobbigt att bli påmind om att du ser oss som ett par som väntar barn, eller att det borde vara dags för oss snart.  Dessutom kanske jag har tagit ett beslut om att jag inte vill ha barn, ett beslut som inte alltid är så lätt att fatta och då är det så himla jobbigt att ständigt bli påmind om det. Anledningarna till varför man inte vill ha barn kan vara många – man har svårt för att bli gravid och därför bestämt sig för att sluta försöka, man känner inte sig redo, man mår inte bra med sin partner eller med sig själv och därför inte vill skaffa osv. Du har inte den blekaste om vad som händer och sker hos andra.
Dessutom har du ingen aning om jag nyligen genomgått ett missfall. Även om jag utåt sätt inte visar någonting, fortfarande är den jag brukar vara så betyder det inte att jag bakom stängda dörrar inte slåss mot jobbiga saker. När du ställer den där frågan eller uttrycker dig klumpigt i form med en gratulation till bebisen i magen så kanske, jag säger kanske, har jag tidigare precis genomgått ett missfall. Man behöver inte visa allt i sociala medier så mycket händer utanför bloggens värld också.  Du har som sagt ingen aning om vad som händer och sker, hur jag mår och hur jag vill ha det! Jag tycker det är respektlöst att skicka iväg klumpiga kommentarer till någon man tror är gravid – se till att ha fakta innan du skriver någonting. Men nej, det är inte för att jag är tjock för att jag reagerar och blir sårad. Det sitter så mycket inom mig som du inte har någon aning om!
 
Snälla! Tänk dig för en extra gång nästa gång, du sårar även om du inte vet om det!  
 
Välkommen in till min vrå – www.frokenrodlok.se
 
Många kramar Marica Fröken Rödlök
Gästblogg: Sandi Fighter
Idag är det dags för fina Sandra att blogga här hos mig. Vill du också gästblogga hos mig så tveka inte att skicka iväg en kommentar eller maila till hanna_widerberg@hotmail.com
Först av allt vill jag tacka fina Hanna för att jag fått chansen att gästblogga här. Hanna är en stor inspirationskälla för mig och jag älskar hennes blogg om träning och pilates.

Nu till mig, jag heter Sandra och är snart 40 år gammal, jag bor i en liten by ute i de värmländska skogarna med min man och två barn. Jag bloggar på nouw som sandi_fighter. En fighter har jag nämligen fått vara i hela mitt liv. När jag var 10 år började jag för första gången känna av vad depression var. Jag var mobbad på skolan och min pappa utförde psykisk mobbning på mig hemma. Min mamma levde också med depression, hon hade också kronisk värk och det var detsamma som jag fick, 19 år gammal. Mina minnen är borta och de första minnena infann sig när jag var 9 år, mitt liv innan detta är borta. Därför fick jag reda på att jag blivit utsatt för incest av min morbror vid 5 års ålder, först när jag var 19 år och inte tidigare. Min depression har funnits med i alla år sedan jag var 10 år och idag är det konstaterat att den är kronisk. Jag har 3 olika antidepressiva för att orka ta mig igenom vardagen.

1998 när jag fick min fibromyalgi så berättade läkaren för mig att jag aldrig kommer kunna träna och att jag bara kommer bli sämre. På en punkt har han rätt, med fibromyalgi blir man sämre genom åren, men så för ett par år sedan så kom det fram från forskare att just lättare styrketräning är en bra medicinering för fibromyalgi.  Jag har dock tagit det en nivå högre och i dag tränar jag ganska så tung styrketräning och jag mår riktigt bra av det. Värken finns där, hjärntröttheten finns där, men skoven kommer mer sällan. Ni kan läsa mer om vad fibromyalgi är och hur min barndom var i min blogg.

För min mentala hälsa är träningen superviktig, men en sak jag alltid har hört är, hur orkar du träna? Är det säkert att du har fibromyalgi, för man ska inte orka styrketräna då. Depression är en av symtomen på fibromyalgi och pga detta är fysiskt aktivitet superviktigt. Däremot är det många som drar sig för att träna och jag tror att en av orsakerna till detta är att träningsvärken blir dubbelt så illa för oss med fibro. Man får influensasymtom och kan bli liggandes i dagar, men om man pushar sig igenom detta, om man törs att utmana fibron så kan ens psykiska hälsa bli så mycket bättre, vilket hjälper en hel del. Hur gör man då för att börja styrketräna med fibro? En sak är att man måste ta det enormt försiktigt. Jag började träna utan vikter. Visst kände man sig larvig, men det var viktigt för att jag sakta skulle kunna bygga upp musklerna, att jobba med sin egna vikt är jättebra i början, att känna av övningarna och att vänja sig sakta. Här nedan följer några bilder på övningar man kan göra.

 
I början tränade jag 2 ggr i veckan beroende på hur jobbig värken blev utav det, var det för tufft så fick jag vila ut det, men jag gav inte upp utan fortsatte vidare. Efter en månad så ökade jag vikterna lite försiktigt, men samtidigt lyssnade jag hela tiden på kroppen, för det är viktigt samtidig som man måste ge sig sjutton på att fortsätta. Fibron gör allt för att man inte ska utmana den, men jag gör det hela tiden. I alla fall så körde jag och fortsätter köra en månad i taget med de nya vikterna. När man sedan börjar bli van med träningen och lägger upp sin egna träningsschema så känner man av själv vad man klarar av och hur man ska öka.
En sak som är svårt med fibromyalgi är att gå längre sträckor eller att ge sig ut och jogga. Långa distanser blir tuffa för höfterna och detta har jag insett via flera olika källor som kämpar med just fibromyalgi också, vi har alla samma problem. Däremot försöker jag komma ut på en 30-minuters promenad när jag kan för att få solljus och frisk luft som är bra för min depression. 30 minuter klarar man utan några problem.
Nu vet jag att alla inte kommer hålla med mig om mitt inlägg, men jag tror absolut på att alla kan, om man törs leva med lite extra värk ett litet tag, för att orka hantera sin värk varje dag så tror jag det är viktigt att musklerna byggs upp.
Jag har gått från att lyfta ingenting till att idag göra 100 kg i benpress, 20 kilo i armpress, 8 kg biceps osv. Om någon vill veta mer om mitt upplägg så är det bara att höra av sig, jag hjälper gärna till och berättar mer.
I min blogg kan man läsa om träning, min värk, min psykiska ohälsa och mitt familjeliv och hur man får allt detta att gå ihop med heltidsjobb. Ni är välkomna in för att följa mitt liv om ni vill.
Med detta säger jag tack för mig, och igen Hanna, tack för att jag får dela med mig av mitt liv i just din blogg.