Hannas krypin

Jag är väldigt hård mot mig själv. Jag kan inte släppa småsaker, småsaker som ingen annan än jag bryr mig om. Som när jag dömer fotboll, ett felbeslut gör att jag sågar hela insatsen fastän de flesta beslut jag tar faktiskt blir rätt. Med andra ord kräver jag perfektion och egentligen så finns det ingen som är perfekt. Alla gör fel, det är mänsligt att göra fel och det är av misstagen vi lär oss och blir bättre människor.

 

Jag måste sänka kraven på mig själv, eller snarare acceptera att jag gör fel och att det inte är hela världen. Jag måste arbeta på min självkänsla som långsamt blir bättre men det går med små snigelsteg framåt. Tittar jag bakåt i mitt liv och tänker på hur jag tänkte kring mig själv för några år sedan så har det hänt mycket men än är det långt kvar. 

 

 

                   Ikväll är en sån här dag som jag bara känner mig så tacksam över allt jag har.

 

Tror ni att man kan leva ett helt liv med någon utan att bli förälskad i en annan person? Att någon annan kan få en att få fjärilar i magen och att man tänker på den personen dagligen.  

 

Jag tror att man kan bli kär i någon annan men fortfarande älska den man lever med. Däremot så tycker jag att man har ansvar för hur man väljer att agera. Om man faller för förälskelsen eller väljer att ignorera känslorna och stanna hos den person man lever med. 

 

I höst fyller jag 30. När jag tänker tillbaka på mina tonår kunde jag inte föreställa mig att jag skulle ha tre barn innan jag fyller trettio. Jag sa alltid att jag ska inte få några barn förrän jag gift mig, haft stabil inkomst osv. Livet blev inte så. Jag hade inga ordnade förhållanden alls när jag blev gravid med Samuel. Hans första år bodde jag hemma hos föräldrarna. Jag tyckte inte det var särskilt jobbigt att ha barn då jag inte behövde göra en massa måsten hemma utan kunde bara fokusera på mig och grabben. Innan Samuel fyllde ett år träffade jag Rickard och efter ett par månader flyttade vi ihop och har varit tillsammans sen dess. 

 

Livet blev verkligen inte som jag föreställt mig och vad annorlunda det kan bli jämfört med vad man  tänker sig. Men jag skulle inte vilja ha ett annat liv. Min familj, mitt jobb och vårt hus. ♥

 

 

Imorgon är det dags för det som jag gruvat mig för ett tag: sjunga solo. Jag har varit så nervös idag att jag haft ont i magen och nästan maginfluensakänsla i kroppen. Jag brukar bli så när jag är riktigt nervös och tänkt på saken jag ska göra ett bra tag. 

 

Jag läste en intervju med Louise Hoffsten i en tidning idag och där det stod det om hennes rädsla för att prata inför folkmassor. Hon bestämde sig för att övervinna sin rädsla för om man aldrig utmanar sig själv, hur ska man då kunna växa? Det är så sant. För att utvecklas måste man ställas inför situationer som inte är det gamla invanda och välkända. Gissa om jag kommer vara stolt imorgon när jag klarat det men riktigt sur på mig själv om jag bangar ur i sista stund. Jag SKA övervinna min rädsla. 

Den senaste tiden har jag gjort två saker som jag egentligen är jätterädd för att göra. Det ena är på körövningen igår: jag sjöng solo. Det är en sak jag egentligen är jätterädd för att göra, sjunga högt för andra själv men som jag egentligen vill göra. Ända sedan jag var barn har jag velat bli artist. Det var totalt oförberett, vi sjöng igenom alla låtar och så till slut sjöng vi oh happy day och R sa att "men du Hanna sjunger solot". Okej sa jag, Det blev lite pannkaka eftersom att jag inte tränat något på det men jag vågade och gjorde det och vågade ta i.

Det andra är att be högt. Som ni vet så är jag kristen och är med i något som kallas för cellgrupp. Vi samlas en gång i veckan och delar med oss av våra liv, både positiva saker och även negativa saker pch så ber vi för varandra. Igår iallafall vågade jag be högt. Det kändes så bra! Eftersom att J sa  "Hanna du kan börja" så vågade jag ta det steget.

 

Det är så viktigt att våga utmana sig själv och även att utmana andra. Nu är det här två personliga saker jag delar med mig av men egentligen behöver det inte vara så märkvärdigt. Att bli utmanad i det vardagliga, att våga tro på sig själv gör att man växer som människa. Jag upplever att jag växt något enormt bara sen igår och att det är början på något nytt.

 

Min uppmaning till er är att göra det där som skrämmer för efteråt när man märker att man faktiskt klarar av det känns det så bra och man tänker, "varför var jag rädd för det här. Det var ju inget särskilt." Men man växer och utvecklas som person.

 

 

 

Idag är det åtta år sedan jag och Rickard förlovade oss. Ibland gungar marken men grunden vi står på är stadig. Tänk, åtta år. Det känns som att det alltid varit han och jag. Kommer inte ihåg hur det var innan.

 

 

Här har vi haft en riktig mysmorgon. Ida har sovit oroligt i natt så på morgonen sov hon på min mage. Det är inte ofta hon vill sova nära så jag njuter av det när hon vill. Lilla gosingen som blivit så stor....

 

Helgen är här nu men jag har ingen riktig helgkänsla då jag ska jobba i helgen. Först kväll idag och sen heldag imorgon. Jag har inte direkt vaknat på rätt sida, känner mig helt sur och tråkig. Tror nog mest att det beror på att jag funderar över mitt fotbollsdömande. Sluta eller fortsätta, det velar jag emellan. Egentligen så vill jag döma, jag känner bara att ju mer jag dömer desto mer uppenbart blir det för mig att jag har en stor nackdel i att jag själv inte spelat fotboll. Tänker tankar som att jag är rätt dum som tror att jag kan döma när jag har noll förutsättningar för det hela. Ganska hårda tankar men det är jag i ett nötskal.

 

 

 

Ha en härlig fredag!

2002-2003 hade jag praktik på Fredriksbergs NewForest stuteri (ponnyer). Jag slutade där när jag var i vecka 33 med Samuel. Efter jag slutat åkte jag dit några gånger och hälsade på. Senast var när Alexander var bebis, alltså 2008. Jag har tänkt hur länge som helst att jag ska hälsa på men av olika anledningar har det inte blivit av. Livet har kommit emellan. Idag tänkte jag iallafall kolla om han (handledaren) fortfarande har kvar stället men nu är gården såld. Jag känner bara stor saknad för vi hade så roligt ihop och nu är det för sent. Vet inte ens om han bor kvar i stan. Vi kommer mest troligt inte ses igen....

 

Snott listan av Maria.

 

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Sprang höstfemman. Säkert massa mer saker men det är bara just det jag kommer ihåg just nu.

 

Höll du några av dina nyårslöften?Jag gav inga nyårslöften

 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja. :-)

 

Dog någon som stod dig nära? Ja, tyvärr. Min äskade farmor. :-(

 

Vilka länder besökte du? Inga. 

 

Är det något du saknat år 2012 som du vill ha år 2013?

 

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas? Idas ett-årsdag 19 november, 15 augusti när farmor slöt sina ögon för att alltid fattas oss.

 

Har du varit sjuk eller skadat dig? Jag fick maginfluensa i slutet på november, annars pigg som en nötkärna.

 

Bästa köpet?  Kameran! Fast det kanske var förra året förresten....

 

Vad spenderade du mest pengar på? BARNEN. :-)

 

Gjorde någonting dig riktigt glad? Familjen, fast tjänst på jobbet, att jag kom in på utbildningen som jag sökte.

 

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2012? Rihannas diamonds, Händerna mot himlen med Petra Marklund

 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare!

 

Hur tillbringade du julen? Julaftons dag med Rickards mamma och syskon, kvällen med hans pappa och på juldagen firar vi med min familj.

 

Blev du kär i år?Jag är kär i min familj!

 

Läste du någon bra bok under 2012? Ja, många. Bland annat Niceville som jag sträckläste, riktigt bra bok. Den gröna milen och Bröllopsfixaren är också två bra böcker jag läste. .

 

 Favoritprogram på TV? Tittar inte så mycket på tv. Jims värld gillar jag iofs.

 

Något du önskade dig och fick när du fyllde år? Jag önskade mig ingenting.

 

 Något du önskade dig men inte fick? Nä.

 

Vad gjorde du på din födelsedag 2012? Jag bakade pepparkakor med barnen. Ida fyller år dagen innan mig så vi firade min födelsedag samtidigt. 

 

 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Det har jag inte funderat över.

Hur skulle du beskriva din stil år 2012? Mest jeans och tröja. Förut hade jag alltid klänning eller kjol och höga klackar men det har jag tröttnat på så det blir jeans för hela slanten. Har även konstaterat att min favoritfärg på tröjor råkar ha blivit creme. Har hur många tröjor som helst i just den färgen.

 

Vad fick dig att må bra?  Familjen, vänner och träning

 

De bästa nya människorna du träffade? Giovanna och hennes Noah som är bara tre dagar yngre än Ida. Tyvärr ses vi inte så ofta som jag skulle velat. Våra liv krockar lite. Elin är också en tjej jag verkligen gillar.

 

 

Idag när jag gick hem från dagis så mötte jag två mammor som jag pratat med förut. Båda mammorna tittar demonstrativt bort när jag tittar och tänker säga hej. Vad är det för fel på mig egentligen är det första som dyker upp i huvudet. Det är så tråkigt att inte kunna säga hej, det kostar så lite och ger en annan så mycket.  Istället för att kunna ha fått två bra möten, blev det två dåliga och en tråkig känsla i magen.

Idag är det ett år sedan Ida var beräknad att födas. Var har tiden tagit vägen? Så här skrev jag i bloggen då:

Jag var så ledsen den dagen för jag var inte inställd på att gå över tiden. Arg på dem som sagt "du kommer inte gå över tiden" (säg inte det till någon som är gravid.)10 dagar fick vi vänta på Ida. Så här ett år senare kan jag känna att det var bra att vi gick över för Ida var bara 48 cm lång och vägde 3810 när hon föddes så hon behövde tjocka på sig i magen.

 

 

Anledningen till att jag överhuvudet taget läste till undersköterska var för att jag drömde om att bli barnmorska efter att Samuel föddes. Men eftersom att jag aldrig jobbat inom vården ville jag inte slösa bort tre år på något som kanske inte passar mig och testade därför undersköterskebiten. Det passar mig som handen i handsken men drömmarna om att bli barnmorska fanns kvar i bakhuvudet. 

 

Men nu vet jag inte längre. Förlossningar ger mig ångest. Jag var inte rädd efter att Samuel fötts. Förlossningen med Alexander skrämde mig på grund av att det inte klickade med barnmorskan. Idas förlossning var jobbig för att jag hade så sjukt ont, det gick fort och jag hann inte med någon annan bedövning än lustgas. Så efter henne är jag ännu mer rädd.

 

För några dagar sedan fick jag för mig att kolla på förlossningsvideor på youtube (vet ni att jag skakar när jag skriver det här inlägget) där man får se allt och jag mår fysiskt dåligt när jag ser det och jag känner smärtan jag kände när jag födde Alexander och Ida. (Samuels förlossning var min bästa, hade inte alls samma typ av smärta så den kan jag inte ta med i sammanhanget.) Kort sagt, det var ingen bra idé...

 

Igår fick jag en bok av chefen : nationell handlingsplan inom palliativ vård som socialstyrelsen ger ut. Läste några sidor igår och det var verkligen mitt i prick. Den kommer jag ha stor nytta av. Det var några  grejer som jag hajade till på direkt som vi aldrig tänkt på. Vilken tillgång de här kunskaperna kommer vara....

 

 

 

Igår när jag kom hem från jobbet hade Rickard fixat kladdkaka, glass och vispgrädde och cider. Igår var det åtta år sedan vi bestämde att vi skulle vara tillsammans. Tänk åtta år, vad fort det har gått (jag vet, jag tjatar om tiden men det går verkligen fort. ) Tre barn, två flyttar, jobbbyten. Det händer mycket.

 

Jag var iväg en sväng på jobbet igår och då så jag ett par, han med käpp och hon med rollator. De hade blivit gamla och gråhåriga tillsammans och då fylldes jag med en längtan. Jag vill också bli gammal och grå, tillsammans med Rickard. De var så fina ihop. Det slår mig alltid, par som levt länge tillsammans, de är så ömma och fina mot varandra. så genomsnälla.

 

Tack för de här åren. Jag hoppas på många fler.♥

 

 

Ikväll är en sån här kväll när det dåliga samvetet gnager i mig. Jag känner mig ursämst gentemot barnen. Dåligt humör har jag och det är inte barnens fel, ändå går det ut över dem. Bad mama. Så känns det. Imorgon har jag lovat Alexander tid med bara mig och utan Samuel och Ida. Han behöver det.

Jag känner mig sämst!!

Idas 1-årsdag närmar sig med stormsteg. Ju närmare dagen kommer desto mer nostalgisk blir jag. Det är roligt att ha bloggen och kunna gå tillbaka och se vad man tänkte, kände och gjorde. Tänk att ett år går så fort. Jag känner mig egentligen inte en dag äldre än 20. Det är på barnen man ser hur fort det går...

 

För att inte tala om grabbarna. Samuel som går i tredje klass, fyller nio år i december och Alexander som bara har ett halvår kvar på dagis. Jag vill stanna tiden, jag vill njuta mer. Tänk om man kunde önska sig det.

 Brahehus och Vättern i kvällssol.

 Begravningen igår var fin. Det kändes så konstigt att i den vita kistan låg min farmor. Gudstjänsten började med att de spelade Bach´s sång Air på orgel. Så otroligt fint. Det var farmors absoluta älsklingslåt, den och Pärleporten som vi också sjöng.

 

 

Efter begravningen åkte vi till hennes lägenhet och gick igenom sakerna. En mycket märklig känsla. Att vara där och veta att hon är borta, finns inte mer. Usch, tårarna rinner när jag skrivet det här inlägget.