Ibland händer det saker som gör att jag tänker till lite. Att leva här och nu har aldrig varit så viktigt som nu.

Som du vet har min pappa varit sjuk länge. Igår fick jag, min bror och Rickard veta att den här sjukdomen är kronisk och det finns ingen bot. Det är ett mycket ovanligt syndrom (12 personer av 100000) som långsamt gör att musklerna försvinner. Det finns risk att jag har den här genförändringen och om jag har den så är det femtio procents risk att mina barn också ärvt den.

Jag blev så ledsen när jag fick reda på att sjukdomen som pappa har inte går att bota. Någonstans har jag såklart vetat om det men när det blir svart på vitt att det är så gör det ont. Det gäller att ta tillvara på tiden som vi har med våra familjer. En dag tar det slut och den dagen kan komma snabbare än vad vi tror.

Det är så många tankar som spinner i huvudet och den mest framträdande är såklart kontakten jag och pappa haft. Så mycket tid som gått mellan gångerna som vi pratats vid i telefon och träffats. Livet väntar inte på någon, tiden går och en dag kan det vara försent. Det är sorgligt att det ska behöva hända tråkiga saker för att den poletten ska trilla ner.