Efter en väntan som kändes väldigt lång var det dags att ställa upp för start. Jag reviderade mitt mål några gånger under kvällens lopp och i starten kom jag på att jag räknat fel kilometertid för att få en viss tid. Det gjorde mig lite pepp att veta att chansen fanns att kunna springa snabbare än vad jag tänkt från början. Då var det ju bara det där problemet med alla backar... Hur skulle det gå med det? Jag slarvade med att värma upp för att jag tänkte att "äh, min fart är uppvärmningstempo". Det blev inte så, när starten gick sprang jag iväg i ett tempo som kroppen inte alls hängde med på. Andningen ville inte och pulsen ville inte. Sprang och tänkte "jag vänjer mig snart. Loppet börjar med att springa uppför en ganska lång bit men ganska snart kom en lika lång sträcka nerför. Då tänkte jag det att är det så här det kommer se ut under hela loppet så är det inga problem. Jag är svag uppför men desto starkare nerför. Det brukar alltid vara så att jag blir omsprungen uppför och sedan springer jag om samma personer nerför. Att kunna rulla nerför sparar mycket kraft istället för att springa och bromsa.

När fyran och åttan delade sig var jag lite sur för jag hade fått en riktigt bra fyra kilometers tid. Tänk att snart få gå i mål! Biten mellan 4 och fem kilometer går längs med vattnet. Fantastiskt fint! Här började det gå riktigt tungt och jag hade fortfarande det värsta framför mig. Vid kilometer 5½ -6 kom en lång, brant och jobbig uppförsbacke. Backen vid tre kilometer var liksom ingenting i jämförelse. Här var jag tvungen att gå några meter. Belöningen, en lång nerförsbacke kom därefter och jag kunde samla kraft.
Sista biten gick på vilja och jag blev peppad av folk som stod längs med banan. Jag tycker att det är så mycket roligare att springa när publik även hejar på de som de inte känner. Det ger kraft och energi. 

Jag sprang in i mål på en tid som var över min förväntan. Så nöjd! Det var riktigt roligt att känna att jag kan springa så pass snabbt även i backiga lopp som Byrundan.