Jag har jobbat delad tur idag och när jag skulle åka till jobbet imorse var det sju minusgrader. Jag blev alldeles lycklig och prillig av det vackra vädret att jag var tvungen att stanna och ta några bilder. Fördelen med att alltid vilja vara på jobbet sisådär en kvart innan jag börjar. Jag hinner stanna och ta bilder när andan faller på, hehe.
Idag var det dags för veckans långpass. Femton långa kilometer skulle betas av. För tre veckor sedan när jag skulle springa tolv kilometer var jag tvungen att övertala mig själv att fortsätta. Utan Rickard kan jag garantera att jag gett upp innan jag ens kommit ut.

Idag däremot var känslan helt annorlunda. Från första steget till sista kände jag mig pigg, lycklig och bara allmänt nöjd med att kunna springa så pass långt utan att behöva övertala mig till det. Jag fick istället hålla igen på tempot för att vara säker på att jag skulle orka springa hela vägen. Blev det några femton kilometer då? Nepp, det blev 16 kilometer lika snabbt som jag hade tänkt springa 15. Vissa pass flyter det bara på medan andra är det en plåga att springa 4 kilometer.

Det är träningspass som dessa som gör att jag påminns om varför jag älskar löpning. Varför jag springer de där passen där jag måste slita för att ta mig framåt över huvudet taget. Endorfinerna det ger är bästa lyckopillret.

Sen att jag får springa med Rickard <3. Utan honom hade jag inte varit där jag är. Hans hjälp är ovärderlig!