Efter mitt inlägg igår så pratade jag en lång stund med min pappa. Lyfte tanken jag skrev om att backa och konstaterade att vi tänker på samma sätt, det behövs någon som rör om lite i grytan. Jag är inte ensam om mitt sätt att tänka, skillnaden mot många andra är att jag är öppen. Och det är just det jag känner är så viktigt. Att våga vara öppen och lyfta alla sidor av saken. Eller snarare ett komplement eftersom det nu är så otroligt enkelspårigt.

Jag pratade även med en kompis och Rickard igår och då pratade vi om det här med vårdpersonal som slitit under hela pandemin, varit från familj och jobbat x antal timmar övertid. Nu är det prat om att införa rätt för arbetsgivare att kräva att personalen vaccinerar sig eller bli omplacerade om de inte vaccinerar sig. Vad är det för resonemang? Utan vårdpersonalens fantastiska arbete så hade vi inte kommit igenom pandemin så pass bra som vi ändå gjort. I mångas ögon är man helt plötsligt inget värd baserad på vaccinationsstatus. Istället för hot och hat borde vårdpersonal få den djupaste respekten.

Vad hände egentligen? Någonstans på vägen tappade vi varandra, tappade hjärtat och gav vika för rädsla.

Vi diskuterade om det fanns något som kunde göra att jag ändrar mig. Vet du, inte ens om jag fick betalt skulle jag ge upp mina värderingar och det jag tror på. Det är alldeles för djupt rotat i mig och alldeles för viktigt för att bara kasta det i papperskorgen. Någon kanske tycker att jag överdriver med mitt resonemang, då skulle jag vilja säga till den personen att vakna och se sig omkring vad som händer i världen.

Nog om det, nu ska jag åka iväg på ett möte med ett av barnen.