En publikfest och nytt personbästa
Ikväll var det dags för årets upplaga av Blodomloppet i Linköping. Som varje år så springer jag med domarklubben och precis som förra året var det jag, Rickard, brorsan och O. Jag ville springa milen men i år blev det femman. Först var jag lite sur över det men jag har en tuff vecka bakom mig så det kändes snällast mot kroppen att inte springa en mil.
Att maxa på en femma är dock rätt så jobbigt. Man har aldrig tid att gå ner i fart för då tappar man direkt. På milen till exempel så har man tid att ta igen förlorad tid. Jag gjorde en ganska slarvig uppvärmning och gick sedan till startfållan tillsammans med Marcus och O. Rickard vill köra sin uppvärmning och sedan ta en plats längst fram i ledet för att direkt få en bra utgångsposition.
Peppad och taggad inför att startskottet skulle gå.
Såklart måste jag tramsa lite också.
När startskottet gick kände jag direkt att benen var rätt så trötta och tunga efter gårdagens match. Jag la mig i ett tempo som kändes men som ändå inte var plågsamt. Borsan drog såklart iväg i sitt tempo men jag såg honom under nästan hela loppet.
Vilken publikfest det är! Mycket publik som hejar längs med banan och liveband som sprider energi och pepp. Jag jobbade på och hela tiden vägrade jag titta framåt. När jag springer lopp tittar jag alltid ner. En konstig grej jag har för mig.
Jag trodde inte att jag sprang så särskilt fort eftersom det kändes så segt och tungt. Döm om min förvåning när jag stoppade klockan på en tid som jag är ganska säker på är min snabbaste tid på en femma på tävling. Grymt nöjd! Uppdaterat 1 juni 06:04 Snabbaste tiden på en femma är fortfarande Stadsfestloppet 2014 då jag sprang på 25,54 och näst snabbaste är Jätten Bule-löpet 2016 där jag sprang på 26,29. Men, personbästa på Blodomloppet blev det allt.
När vi allihopa kommit i mål blev det den sedvanliga picnictallriken i gräset. Det var verkligen en härlig kväll! Nu tänkte jag träna lite pilates innan jag kryper ner i sängen.