Fokus idag skulle inte vara på löpning utan på styrka så medan jag sprang så hjälpte Rickard mig att plocka fram grejerna som jag skulle använda till styrkan. Det blev höga knän på madrass, snabba fötter på stepbräda, marklyft och höftlyft. Det blev ett pass på drygt 35 minuter, en kvart löpning och 20 minuter styrka. Jag kommer garanterat ha träningsvärk i mina baksida lår imorgon.

2018 var mitt guldår, ett år då jag presterade bra på tävlingarna och farten började finnas i mina ben. Sen började jag med keto och så blev jag skadad. Jag har inte den marginalen i formen att jag kan vara skadad och och inte kunna springa. Så det senaste året har varit rena uppförsbacken. Men jag har kämpat på. Många av passen har jag sprungit med tårar i ögonen och med en känsla av att ha förstört allt och att vara i en katastrofal form. Det är därför jag har fått tvinga mig till varje pass. För att jag visste hur jobbigt det skulle bli. Kroppen var liksom inte med på tåget. Att springa var ungefär som att springa på inga kolhydrater alls innan kroppen vant sig vid att använda fett som energi. Fast jag åt kolisar så var känslan något annat.

Men nu känns det som att det äntligen börjar vända. Att den träning som jag tvingat mig till ändå gett resultat. Gissa lyckan jag känner. Nu ser jag fram mot nästa pass. Sen vet jag såklart att vissa pass fortfarande kan vara aptunga men just att känna att det inte var några problem att springa under 6 minuter/kilometer. Det var länge sen! Avslutar därmed veckan på topp!