Löpning är medicin för själen! Jag ställde mig på löpbandet, värmde upp och rev därefter av 15 snabba intervaller. Det var precis det jag behövde då jag verkligen inte mått bra idag. Under tiden jag sprang så rann den ledsna känslan av mig och istället för att vara ledsen kände jag mig bara arg. Arg för att jag inte kan ta ansvar för hur jag får andra människor att känna sig när jag bara är mig själv och inte behandlar någon illa. Jag kan inte påverka andra men däremot så kan jag påverka mig egen självbild och mina egna tankar kring olika saker.

För några år sedan sa en person till mig att "vad andra tycker och tänker om mig har inte med mig att göra". Jag vet inte hur många gånger som jag tagit fram de orden och påmint mig om. Så också idag. På förmiddagen hände det en grej som jag blev så ledsen över, alltså tårarna bokstavligt sprutade Jag tänker såklart inte berätta exakt vad som hände. Däremot tänker jag berätta om några tankar som jag fick.

Hur mycket ansvar kan jag lägga på andra vad gäller mitt eget mående, min känsla av att våga vara mig själv oavsett? Jag har kommit fram till ingenting. Den enda som kan ta ansvar är jag själv. Därför blir det så fel att skylla sin egen osäkerhet på andra. Sen kan det såklart hända saker som gör att man blir sårad och ledsen av andra människors agerande och därför blir osäker. Dock så är det ens eget ansvar att inte låta det bryta ner utan att göra en starkare istället. Det är heller inte det jag skriver om i det här inlägget. Utan det är just det där att kunna känna sig bekväm med och vara sig själv i alla lägen.

Sägs det iallafall, själv funderar jag över om allt som hänt verkligen gjort mig starkare eller om det bara gjort mig mer osäker istället. Men jo, visst är jag starkare i mig själv i att våga vara jag, passar inte mitt sätt att vara så får det helt enkelt vara. Ord som jag ofta peppar mig själv med.