Starten gick och jag sprang iväg på pigga ben. En gubbe sprang in i mig vilket var mindre uppskattat. Det är ett litet lopp så det finns liksom ingen anledning att bara bumla in i folk. Efter första kilometern så springer man in på en sträcka där det är gräs och sand. Grymt jobbigt att springa i för mig som inte är van vid det underlaget. Mindre kul var det dessutom att veta att jag skulle springa här en gång till. Femman är två varv i en 2,5 kilometers bana. Andra varvet var jag dock beredd på det och testade andra kanten där det faktisk var lättare att springa. Rickard hade otur och trampade snett på den här sträckan redan på första varvet. Surt sa räven eftersom han hade chansen på andraplatsen. Jag blev så förvånad när jag sprang förbi Rickard som gick. Här blev det mentalt tungt, jag sänkte tempot rejält och fick verkligen ta till alla tricks jag kan för att jag inte skulle bryta jag med. Här upptäckte jag att mina nya skor gett mig skavsår på fötterna. Behöver jag skriva att det var mentalt tungt? Men två kilometer kvar tänkte jag, det är ju ingenting. Sista 300 meterna fick jag håll. Så där ont att jag knappt kunde andas. Kom igen Hanna, tänkte jag, "vad gör du om samma sak händer på fotbollsplan? Där kan du inte direkt vila utan där är det bara att springa ändå". Hade jag inte fått håll så hade jag kunnat spurta i mål men vem bryr sig. I mål kom jag och jag fick ett bra träningspass! Skorna då? De kommer jag byta, vill inte ha ett par skor som jag får skavsår av.