Godmorgon! Hoppas att allt är bra med dig och att du har sovit gott. Jag är trött som jag vet inte vad idag men jag får vara ledig tre dagar nu så nu ska jag ladda mina batterier!

I början av coronapandemin tänkte jag att jag inte skulle blogga om den, min blogg skulle vara en coronafri zon. Men nu måste jag ändå skriva av mig. Igår dippade jag totalt. Ingen gång under pandemin har jag känt mig så nedstämd som jag gjorde igår. Rickard kände likadant. 

Jag är så kluven kring pandemin och lockdown. De flesta blir inte akut sjuka av covid 19. För de allra flesta är det inte värre än en vanlig förkylning. Men jag blir ändå beklämd när jag ser hur människor fortsätter leva som vanligt, som att det inte pågår en pandemi. Jag jobbar på sjukhuset och ser hur belastningen på pandemiavdelningarna ökar, att antalet som behöver sjukhusvård för sin corona ökar. Vem är det då som kommer i kläm? Jo det är personalen jag tänker på. När personal också blir sjuk och de som är kvar måste jobba dubbla pass. Till slut kommer det inte finnas någon kvar som kan ta hand om de sjuka. Och då står vi där.  Personal som dessutom riskerar att ta med sig smittan hem och smitta sina nära och kära. 

Vare sig vi tror på coronas farlighet eller inte så måste vi visa hänsyn till våra medmänniskor. Till de som måste stå mitt uppe i det och ska ta hand om den som blir sjuk. För vad gör vi den dag de inte finns personal som kan ta hand om oss när vi blir sjuka? 

Vi har inte träffat Rickards mamma sen jul, jag träffar inte mina kompisar. Barnen får bara umgås med sina kompisar utomhus och bara de personer som de redan umgåtts med under hela året. Det suger rent ut sagt! Men jag vill tro på att pandemin inte varar för evigt. Det är en begränsad tid av livet som vi alla får ha det lite tråkigare än vanligt.