Ibland funderar jag över hur tydlig jag egentligen varit. Kan tänka mig att det ibland låter som att jag är helt emot allt med denna pandemi och inte tar det på allvar. I början var jag faktiskt rädd för viruset och var stenhård med kramar och att träffa nära och kära. Idén med massvaccinering har jag dock aldrig varit för och jag ville heller egentligen inte ta svininfluensevaccinet. Det vaccinet var det en kollega som tvingade mig till. Hon tyckte att jag var en extremt oempatisk och osolidarisk person som inte tänkte på mina medmänniskor. Önskar faktiskt att jag hade lite av den tuffheten då som jag har idag. 

Ett och ett halvt år in i pandemin tänker jag allafall lite annorlunda kring saker och ting. Det första jag vill understryka är att: 

Det som jag däremot är emot:

- den ensidiga medierapporteringen som jag tror skrämt upp mer än vad har gynnat oss. Jag saknar nyansen!

- jag är emot att man påstår att man inte kan smitta om man är vaccinerad.

- jag är emot att vaccinering ses som den absolut bästa lösningen. Vårt egna immunförsvar och det skydd vi faktiskt har naturligt har förpassats till att inte betyda ett skvatt.

- att barn och ungdomar som har minst risk att dö i corona ska vaccinera sig. Särskilt om syftet är att skydda en grupp som faktiskt till största del redan är vaccinerade.

- vaccinpass

- att många tycker att det ska bli tvång att vaccinera sig.

- att många är för att man ska vaccinera sig för att ens få tillträde till det enklaste som butiker.

- att regeringar tar till åtgärder för att tvinga sina medborgare att vaccinera sig.