Just nu känner jag att jag inte kan vara mig själv. Bara i vissa sammanhang och bara tillsammans med de som jag känner mig 100% bekväm med. Vet du att jag blir nästan ledsen när jag skriver det här. Så mycket tid och energi som går åt till att fundera och grubbla. "tycker hon/han att jag gjorde det här dåligt". "Skulle jag ha gjort på något annat sätt kanske." Om det är lite tråkig stämning så tänker jag direkt att jag har gjort något fel. "Alla andra" är smartare, bättre, mer omtyckta och duktigare än jag. Jag ser ju när jag skriver att jag låter som en osäker tonåring i mina tankar.

Jag hade pass ikväll, det brukar alltid få mig på bra humör. Ikväll känner jag dock inte så, jag råkade röra ihop övningarna då jag gjort ett nytt program och inte kunde skriva ut några nya papper på stationerna. Det var få deltagare. Men det är inte konstigt. På måndagar när det är dans så kommer det inte många deltagare på mitt pass. Alla vill gå på dansen. Lite trist för min egen del men grymt kul att få leda ett sådant pass. När det är så få deltagare med så blir det så onaturligt för mig att peppa och inspirera. Känner mig urkass. Men jag hade inte tänkt så om jag var på ett liknande pass med samma förutsättningar.

Kort sagt, jag har ett par få vänner som betyder väldigt mycket för mig och just därför att mina vänner inte växer på träd måste jag vara min egen bästa vän. Vad skulle jag säga till någon av mina vänner som brottades med samma tankar. Det som jag skulle vilja säga till den personen borde jag säga till mig själv.