På två betongklumpar.....
Efter en sovmorgon, liten frukost och sedan "smältamatenpaus" gick jag och Rickard ut och sprang. Vi sprang (sprang är väl fel ord, mer lufsade runt) hälsans stig som är 7 kilometer och hjälp så segt det var. Mina ben var så tunga och det fanns ingen glöd alls. Jag vet ju att vissa pass känns så och Rickard hade inte sådär jättepigga ben heller. Jag tog en fotopaus vid muren och på Kärlekens stig gjorde jag en vurpa....
När jag har såna här pass får jag för mig att jag återigen har tappat och måste börja om. Det kändes ungefär som när jag sprang i början av min ketoresa, fast den här gången kan jag inte skylla på lite kolhydrater. Imorgon blir det säkert ett bättre pass!
skriven
Det blir ju så ibland, härligt att ni genomförde det iaf men synd på vurpan. Hoppas du inte slog dej.