Det blir så mentalt jobbigt att vara långsammast i gruppen. Jag trodde ju inte att jag skulle behöva springa själv så mycket, hade jag vetat det så hade jag tagit med mig mina hörlurar så jag kunnat lyssna på musik. Jag är ju egentligen inte van vid att springa utan hörlurar. Efter någon intervall höll J mig sällskap och så bytte han och Rickard så Rickard sprang i mitt tempo sista intervallerna. Ja, vad ska jag säga. Min kropp ville inte springa och jag ville ge upp. Men passet fortsatte och jag gav mig inte. Efter tvåhundringarna sprang vi typ stafett. Vi ställde upp på varsin plats och så gick alla utom en som skulle springa i fatt närmsta gångare. Jag hade lite otur och första intervallen för mig blev galet lång. "Och så blev det ett gäng tvåhundringar till" var min tanke då men som tur var så justerades det hela lite. 

Tänka snälla tankar var ju ett av mina mål för april. Så om jag ska vända på det negativa tänket så blir det såhär istället: