Gästblogg: Sofia Lissmyr
"Godmorgon alla fina! Det har varit jul och för många är julafton en underbar dag men så är det inte för alla. För vissa så är det är en dag då alla samlas, det bokstavligt talat sprutar glädje i flera timmar, alla dricker julmust istället för alkohol och det blir en minnesfull dag. Men denna dag kan även vara helt annorlunda för andra, det bokstavligt sprutar ångestkänslor i kroppen i flera timmar, i glasen finns inte julmust utan alkohol och det enda man minns från denna dag är ensamheten man känt. Jag är en av de sistnämnda personerna...
Jag var bara två år, en liten tvååring som såg livet med en massa färgglada färger. Jag visste varken vad alkohol eller ångest var för jag var bara ett litet charmtroll som var rädd för tomten. Det är sant, det största problemet jag hade då var att jag var rädd för tomten. Jag visste knappt vad julen var och det enda jag märkte var att jag fick ovanligt många paket och det var ju inget jag var van vid. Det enda som gjorde att jag fick ont i magen var allt godis jag hade tryckt i mig och jag märkte inget som hände runt omkring mig. Jag märkte aldrig det där vinglaset eller ölburken som nästa var viktigare än mig. För jag var bara en lycklig liten två-åring som firade jul!
Jag växte upp till en liten osäker tjej som nu började se mer än bara färgglada färger. Jag började nu se svart och vitt. Jag var som vilket annat barn som helst, jag stod fönstret och väntade på tomten och när jag såg honom komma med sin lykta så skrek jag av glädje. Jag satt där på golvet med en massa paket runtom mig och jag minns en jul specifik. Jag hade fått en barbiebil med hästsläp och det började jag genast leka med. När jag satt där på golvet och lekte så sneglade jag även på vissa vuxna och jag började redan nu vid den åldern märka att något var fel. Jag kände bara i min mage att något var fel men jag visste inte riktigt vad mer än att dom luktade annorlunda och betedde sig annorlunda. Jag fick ofta dom där kalla, dåsiga blickarna emot mig och jag blev rädd men vad var jag rädd för? Jag förstod ju verkligen inte varför jag kände mig rädd för personer jag inte tidigare varit rädd för.
Jag hade nu fyllt 12 år, jag var alltså ett barn som redan hade börjat hata julen. Ena julen var jag hos min mamma, där behandlade dom mig som ett litet barn. Jag vet inte varför dom ville att jag skulle vara mindre än vad jag egentligen var, kanske var det för att jag inte skulle märka all alkohol som dracks. Kanske var det för att det var enklare att låtsas som att jag var mindre än att ta bort alkoholen helt på julafton. Den andra julen var jag hos min pappa, där blev jag behandlad som en 20 åring. Där fick man växa upp för att helt enkelt få ta hand om sig själv medans ölburkarna bildade en hög på bordet. Jag krävde inga julklappar av någon av mina föräldrar, det enda jag krävde var deras kärlek och uppmärksamhet.
Jag hade nu blivit en 16 åring tjej som knappt orkade bry sig om julen och bara att få höra ordet jul gav mig sådan grov ångest. Jag bodde vid detta laget varken hos min mamma eller pappa längre utan hos en annan kvinna. En helt underbar kvinna som försökte göra allt för att ändra min syn på julen, så hon tog mig till hennes mans släktingar för att fira julen. När jag klev in genom dörren så skrek min kropp nej, ångesten steg upp över mina öron för det var inte där jag skulle vara. Jag kände mig som den fula ankungen som var på helt fel ställe och att jag enbart var i vägen. Alla öppnade sina armar åt mig men jag klarade inte av att besvara någon för jag kände mig inte hemma. Det enda jag kände mig där och då var att jag var misslyckad eftersom jag inte var med min mamma och pappa men hur skulle jag kunna vara det när den ena är i Sverige och den andra i Thailand? Den julen fick jag inte ens god jul från dom och hela julafton så hade jag sådan ångest för frågorna i min skalle snurrade runt. Jag tänkte hela dagen "varför älskar dom inte mig"?
Några år hade gått och jag hade nu växt upp till en söndertrasad människa som helst av allt skulle sluppit julen men för första gången så hade jag ett hopp om att denna jul skulle bli bra. Jag var nämligen gravid med min älskade son och var tillsammans med vad jag trodde var mannen i mitt liv. I början på julen så kände jag mig faktiskt lycklig, jag kände min son sparka och jag var så kär men allt gick snart utför. Som vanligt så skulle alkohol finnas men även denna jul så skulle jag vara med en man som misshandlade mig psykiskt och även den julen fick jag mig ett lass med skit i ansiktet. Det enda bra med den julen var min älskade son som sparkade glatt i magen när jag höll handen på den. Han var min lilla diamant!
Tiden hade hoppat fram och det var dags för ytterligare en julafton! Denna gång fanns det inga sparkar i min mage för min lilla älskling fanns inte längre hos mig. Han firade jul hos den familj som han hade flyttat till. Denna jul var den första julen utan honom och det gjorde så ont i mitt hjärta, att veta att han inte fick fira jul med mig gav mig en sådan grov ångest. Han var så liten att han knappt visste vad en jul var så för honom var det nog inte så stort men för mig var det hela världen. Jag hade ju lovat mig själv ända sen jag var barn att jag skulle aldrig göra som mina föräldrar gjort mot mig åt mina barn. Jag skulle aldrig dricka alkohol på jul eller svika honom på något som helst sätt och här sitter jag utan honom. Skuldkänslorna tog över min kropp så pass mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Den julen önskade jag att allt såg annorlunda ut och att jag hade min lilla älskling hos mig!
Åren har gått och jag har nu blivit 23 år, jag har under hela mitt liv hatat julen för det enda den har gett mig är ångest. Jag har enbart förknippat julen med alkohol och annan slags smärta för alla känslor kommer på besök. Varje jul så har jag varit rädd för att inte ens få ett god jul sms ifrån mina föräldrar. Jag har varit rädd för att känna mig ensam, övergiven och oälskad. Det är det allra värsta med alla jular, att jag går och är rädd för att inte ens få höra något av dom som borde finnas där i vårt och torrt. Jag är van att känna mig oälskad av dom och det har jag lärt mig att leva med men på julen så svider det extra mycket i mitt hjärta för jag tänker på alla som har sina föräldrar. Nu har det varit jul och jag har tröttnat på att känna såhär. Jag orkar inte känna såhär livet ut för julen kommer oavsett om jag vill eller inte. Denna jul hade jag tur för jag har min älskade sambo, världens bästa människa att fira jul med. Vi ska bygga upp våra traditioner, enbart dricka julmust, älska varandra så mycket som det bara går och enbart tänka på varandra. Jag känner mig redo för att sluta hata julen, jag vill börja älska julen lika mycket som min sambo gör. Den enda jag ska tänka på och sakna är min älskade son!
Så det jag vill säga med detta inlägg är! Även fast man kanske inte kan tro att barn märker av alkoholen så gör dom det. Dom förstår ju såklart inte vad alkohol är men dom förstår och känner att något inte är som vanligtvis. Jag vet hur dom känslorna är för jag har ju själv varit där jul efter jul.
Ett barn ska enbart ha ont i magen av allt den ätit, inte av oro.
Ett barn ska bara ha ett problem på julafton och det är att veta vilket paket den ska börja öppna.
Ett barn ska känna att den får överflöd av kärlek från alla närvarande och inte sitta ensam någonstans.
Ett barn ska inte behöva få den där konstiga känslan tack vare att alkohol finns med i bilden.
Ett barn ska inte behöva vara orolig för hur kvällen kommer sluta om det blir för många glas.
Ett barn ska inte behöva vara orolig att inte bli sedd eller hörd för att fokuset ligger på annat.
Ett barn ska inte behöva välja att krama sin nalle för att få kärlek när alkoholen har tagit över hela julafton.
Glöm inte att tänka på barnen på julafton för dom är viktigast, det är deras dag!"
skriven
Fina sofia, alltid kul med gästbloggare ❤️