Ikväll åkte jag och Rickard till Östergötlands metropol Finspång för att springa löptest. Hela dagen har jag peppat mig själv och försökt att inte låta de negativa tankarna ta över. Peppat mig själv med positiva tankar. Jag har tänkt att det kan iallafall inte gå sämre än det gjorde sist då jag var alldeles för långsam på de korta sträckorna. Med typ en sekund. Hur ska jag lyckas få tillräckligt med fart bara en månad senare liksom? Det var en tanke som jag inte lät mig fokusera på.

Jag har haft fint stöd av Rickard som hjälpt mig att kämpa vidare. Att inte ge upp för jag vill ju fortfarande döma på en nivå högre. Som har fått mig att förstå att det inte är kört än, jag är inte för gammal. Yes, jag har faktiskt tänkt så.... Men det finns fortfarande energi i den här kroppen. Jag får heller inte glömma bort all pepp som jag fått av mina fina vänner J och E. Vad hade jag gjort utan Rickard, J och E som inte slutat tro på mig! 😍

Ikväll värmde jag upp och redan på uppvärmningen kände jag mig pigg och lätt i kroppen! Jag vågade faktiskt tro på att det kanske skulle gå vägen. Och om jag förra gången jag sprang var tung i kroppen så var det helt tvärtom idag. Det fanns fart i benen och jag var under maxtiden på de korta sprinterna. Då fick jag tillbaka en hel del av det självförtroendet som jag tappat.

Sen var det grymt jobbigt att springa de långa intervallerna efter att ha maxat. För mig är sprinten verkligen max, jag kan inte spara på energin där. Det är något som jag verkligen måste jobba på. I slutet fick jag håll men med bra pepp så tog jag mig igenom testet. Jag är så glad! På bara en månad har det hänt massor! Det är bara att fortsätta på den här inslagna vägen så kommer det bli ännu bättre. Behöver jag säga att jag är glad! Äntligen liksom. 

Just det, för att hålla nervositeten i schack på vägen till Finspång kom jag att tänka på Christina Aguileras låt fighter och även om den texten kanske egentligen handlar om att bryta sig loss från en dålig relation så blev jag ändå peppad. Jag är en fighter!