Igårkväll var jag och Rickard varit på kickoff/mitträff med domarna. Det hade vi också förra året. Men efter det missade löptestet var jag så rädd för att misslyckas igen att jag inte ens vågade försöka vara med fyspasset. Det bästa hade såklart varit att inte åka dit alls. Istället så var jag där och tittade när de andra sprang. Sedan dess så har jag ångrat mig att jag inte var med, att jag som skrivet tidigare inte vågade försöka. Revanschlusten blev stor!

Jag har kämpat med bristande motivation, bristande träningsglädje och inspiration. Ett tag struntade jag till och med i att träna för löptestet och körde bara det som jag ville träna. Det blev en hel massa pilates, cykling till jobbet och löprundor utan några särskilda krav. Allt för att på något sätt att få mig att släppa pressen och hitta lite glädje i min träning igen.

Det har jag lyckats med! Jag är inte i den form som jag var i 2018 och när jag sprang genom löptestet som ingenting 2019. Men jag är på god väg! Att äntligen känna att träningen ger resultat gör att det blir mycket roligare att träna. Att återigen känna den där euforin efter ett riktigt bra pass.

Vi möttes upp ett gäng glada domare på Stångebrofältet. Peppen var stor att springa. Vi började med en uppvärmning på dryga 10 minuter. Därefter körde vi ett uthållighetspass. Typ löptesttempo men inte löptest. Avslutningen var att maxa uppför backen bakom mig fem gånger. Tyckte inte det kändes så jobbigt under tiden men när jag skulle cykla hem så kände jag att passet ändå tagit rätt bra.