Jag
skrev (<--LÄNK) häromdagen om några tankar som jag fick när jag läste om återhämtning och också om mediciners betydelse i återhämtning. Fina
Sara skrev då en kommentar som jag har funderat över vad jag ska svara på. Den får ett eget inlägg. Jag tänker att det inte finns några rätt eller fel i den här frågan. Jag delar bara med mig av mina tankar, jag har inget facit och det viktiga är att komma ihåg att alla är olika individer.
"Oj vilket, för mig, personligt och träffande inlägg det här är. Jag har adhd och medicinerar, samtidigt så har jag gått in i väggen. Jag var vuxen när jag fick diagnosen ADHD, jag har klara minnen från tiden utan och tiden med ADHD. Problemet med medicineringen är dels att den måste ställas in rätt annars är risken stor att man överpresterar (snarare kanske att man faktiskt klarar mer än innan och det är så skönt att man gärna tar i lite extra). Ja, det finns troligen få studier över hur medicineringen påverkar det fysiska men för många så är medicinering något som ger avsevärt mycket mer livskvalité än tidigare. Man hinner stanna upp och tänka innan man går på impuls, man får saker gjort istället för att sitta i något vakuum och prokrastinera (betala räkningar t.ex).
Om man inte är ”återhämtad” för att man behöver t.ex concerta för att fungera någorlunda normativt så skulle man kanske ses som utmattad från scratch?
Däremot, som utmattad med NPF-diagnos, så skulle jag aldrig ha kommit vidare utan att jobba med känslohantering osv det har varit A och O för mig.
Jag menar absolut inte att trampa någon på tårna. Jag menar heller inte att medicinering inte är viktigt eller inte gör nytta för många människor. För många är det skillnad mellan en fungerande vardag och en vardag som inte alls fungerar. Fungerar man inte utan sin medicin vid ADHD så är det ju klart att man ska fortsätta med medicinen. Just vid ADHD tänker jag inte på samma sätt kring återhämtning. ADHD är inte en sjukdom utan en funktionsnedsättning som kan ställa till stora problem i vardagen. Jag har ett barn med ADHD och vet lite om hur det är att leva med den diagnosen. Barnet har testat medicin men ville inte fortsätta då fördelarna inte övervägde biverkningarna. Då får man ta till andra knep istället för att få vardagen och skolan att fungera.
Mina tankar var mer kring medicinering vid psykisk ohälsa. Hur länge ska man hålla på med medicinering om man ändå inte kommer vidare? Finns det andra metoder då att prova som kan fungera bättre. När har man testat tillräckligt för att "skrota" något som ändå inte fungerar.
Återhämtning betyder olika för olika personer och vad som är viktigt för mig behöver inte nödvändigtvis vara viktigt för dig och så vidare. Jag är för en mer individuell anpassning av vården. Att man inte stirrar sig blind på riktlinjer och "så här brukar vi göra" utan att man vidgar blicken lite och vågar prova nya saker.
skriven
Jag har varit väldigt hård kring att jag inte ska äta medicin för min psykiska ohälsa utan jobba med den från grunden. För mig har medicin varit sista utvägen. Jag förstår att vissa behöver medicin men för mig personligen har det varit viktigt att komma till bukt med problemet och bearbeta saker först. Jag tänker att jag annars kanske bara skulle skjuta problemen åt sidan.