Efter en intensiv tid kommer tröttheten
Våren 2017 startade en resa som jag trodde att jag aldrig skulle vara med om. Det var en vår med nerverna bokstavligen på utsidan, varje dag, dygnet runt. Så mycket oro, ångest, stress och press som jag önskar ingen att vara med om. Det är omöjligt för utomstående som inte varit i samma situation själv att förstå hur det känns. Jag kan såklart inte skriva ut vad det handlar om av respekt för inblandade parter. (Jag gillar verkligen inte när bloggare skriver så här och så gör jag det själv... Men jag kan verkligen inte).
Därefter följde några relativt lugna månader, den värsta krisen var över. Jag började plugga pilates och så blev det en annan typ av stress och press. Mycket ångest och oro över hur jag skulle lägga upp det hela på bästa sätt blev det såklart och det kändes som ett stort berg att bestiga. Jag löste dock det hela med bravur. Det är bara några lärartimmar kvar så har jag mitt certifikat sedan.
Nu när nästan (skriver nästan eftersom att oron för pappa alltid är närvarande) allt har lugnat ner sig känns det som att min kropp har "kommit ikapp". Den här senaste veckan har jag varit trött på ett sätt som jag aldrig varit förut. Imorse till exempel så skulle jag sätta på ett plåster på ett sår och jag sätter plåstret på fel finger. Det märker jag först några timmar senare. Då är man trött..... Jag är ledig två dagar nu och dessa två dagar ska jag verkligen vara ledig. Det blir soffläge och de enda måstena kommer vara barnen, tid med Rickard och en pilatestimme i morgon kväll. Om jag orkar vill säga. Just nu känns det långt borta att ens orka pilates som jag i vanliga fall älskar. Nu gäller det att bromsa innan det blir värre. Jag vill verkligen inte bli utmattad!