De printscreens som jag la ut igår är inte ens en bråkdel av konversationen med den här killen. Den ändå "snälla delen". Jag vet att jag inte är ensam. Jag har funderat ett tag över om jag ska göra något eller bara låta det vara. Jag tänker en del på att om jag går ut med namn så "ställer jag till det" för honom. Det känns som att det är rätt symtomatiskt för hela situationen med övergrepp och sexuella trakasserier oavsett vem jag pratar med. Man tänker på förövaren och vill inte förstöra för honom. Det är helt galet att man tänker så. Det finns också en rädsla för att inte bli trodd eller bli tagen på allvar.

Ingen annan kan komma och tala om för mig eller dig att min upplevelse är fel. Det är fortfarande min upplevelse och ingen kan komma och säga att jag har fel. En upplevelse av en situation måste alltid tas på allvar. Jag har rätt till mina känslor, precis som du! Jag tror att det beror på att tjejer blivit itutade sedan de är barn att "men han menar inget illa", "han är kär i dig" eller "haha, pojkar alltså". Dumma kommentarer från vuxna som gör att tjejerna skäms och tror att det är deras fel för att de inte uppskattar när killarna tafsar. Det är dags att återta rätten till våra egna kroppar.