Igår sprang jag och Rickard 12 kilometer i snålblåsten och idag har jag velat hela dagen om jag skulle springa en runda och vilket pass av veckans fyra det skulle vara isånafall. Valet föll till slut på tempoträning och efter en kilometer uppvärmning var det bara att köra igång. Tempoträning är ett av de pass som jag gillar minst men det är så nyttigt. Under ett tempopass handlar det om att springa i en högre hastighet än vad som är bekvämt men heller inte lika fort som under intervallerna. 

Efter femton minuter var tidskravet avklarat (egentligen 13 minuter men jag kan inte sluta på ojämna siffror. Det är någon fix idé jag har). Kroppen kändes dock pigg så när jag hade chansen på en bra tid på femman var det bara att fortsätta. Ett av träningspassen är att springa åtta kilometer så idag slog jag två flugor i en smäll. Smidigt ju.

Jag blir så förvånad över min kropps kapacitet. Det finns så mycket att plocka fram bara viljan finns och det gör det ju. Min kropp förtjänar en massa kärlek. Tänk vad fantastisk den är som står ut och kämpar på med alla mina påhitt. Den är helt fantastisk!