Det är lite roligt att tänka på hur saker som förr var otänkbara att göra helt plötsligt inte är några problem. T ex att riva av ett gäng tuffa intervaller innan klockan är fem på morgonen. Eller att jag när jag var femton sa att jag aldrig skulle jobba inom vården. Haha, man ska aldrig säga aldrig för man vet aldrig när man gör de där grejerna man absolut inte kunde tänka sig.

Passet idag blev 5*4 minuter i 13km/h med två minuter gåvila. Det här är verkligen min smärtgräns just nu på långa intervaller tempomässigt. Jag får jobba rejält men jag fixar det. Skönt att starta dagen med att springa. Nu behöver jag inte träna ikväll vilket är det absolut bästa med att springa på morgonen. Förutom energin det ger också.