När starten gick blev jag så sur för återigen hamnade jag långt bak så att jag de första 100 meterna fick gå och sedan tog det ytterligare ett tag innan det fanns så pass bra plats att jag kunde springa om i mitt tempo. På Victorialoppet på lördag ska jag välja en snabbare startgrupp för att kunna springa i mitt tempo från början.

När jag väl kunde börja springa i mitt tempo så kändes det så bra. Kroppen kändes pigg, det var kul. Nu förstår jag även hur Rickard när han springer tävlingar kan missa kilometerskyltar för jag hade inte särskilt stor lust att kolla på omgivningen fast vi många gånger sprang nere vid vattnet. Det var bara fokus som gällde.

Banan var uppbyggd så att man efter tre kilometer varvar och springer in i målområdet och det är lite jobbigt. I målområdet vill jag bara få springa i mål. Där hade jag iallafall tre kilometer kvar och fortfarande kände jag mig stark. Den långsammaste kilometern sprangs i en ganska lång uppförsbacke och jag är ingen uppförslöpare så det tog en del kraft. Direkt efter kom det en lång nerförsbacke med en härlig tvär sväng längst ner. Jag brukar alltid tänka vila, vila,vila när jag springer nerför. Det är jobbigare att bromsa nerför än att låta benen gå.